Stör jag? Kan jag komma in ett ögonblick? Har du fem minuter? Ursäkta, kan jag få en stund med dig? Men självklart! Jag har fem minuter här, en kvart där, en stund hit och ett ögonblick dit. Givetvis.

Jag har ett stort gäng med direktrapporterande personer. För dem står min dörr alltid öppen, det är något som vi chefer fått lära oss är viktigt. Open door policy! Problemet är att jag faktiskt blir avbruten hela tiden. Jag får inte göra klart det jag håller på med, jag får ingen arbetsro. De små stunderna hackar upp hela min dag och jag undrar hur effektiva de där samtalen egentligen är.

Vad skulle hända om jag ställde lite större krav på de som traskar rakt in på mitt rum? Om jag bad om möjlighet att förbereda mig? ”Jag tycker att det är viktigt att det blir ett givande samtal och därför vill jag veta innan vad det är du vill diskutera. Jag vill även avsätta tid så att jag kan fokusera ordentligt på just dig och ditt ärende.” Typ.

Efter den här kaotiska veckan, med en miljard spontansamtal om allt från serverkonfigurering till kärleksproblem, har jag bestämt mig för att göra ett litet experiment. Mina medarbetare kommer att få veta hur jag fortsättningsvis vill att vi kommunicerar. Att jag mer än gärna tar mig tid, men att jag vill skapa bättre förutsättningar för mig att kunna vara en engagerad samtalspartner och ledare.

Varmt välkommen in på mitt rum, men inte utan att du tänkt efter och förberett dig! Ger du dessutom mig möjlighet att sätta mig in i problemställningen tror jag att vi kommer få till en mycket mer effektiv kommunikation.

Jag återkommer med deras reaktioner och kanske svar på om open door är en förutsättning för gott ledarskap.

Vad tycker du? Är det viktigt att kunna knalla in på chefens rum närsomhelst och hursomhelst? Mejla mig gärna!