Det började med ett reportage i DN om Sollentunas satsning på pekplattor i skolan.

”Först i tvåan får eleverna papper och penna och skolböcker är snart ett minne blott”, inleds artikeln, med bilder från Tegelhagens skola. Här finns ”inga bänkar eller skåp med skolböcker. Inte ett pennfodral i sikte”.

Intrycket är att eleverna helt slutat använda penna och papper. I stället ska de lära sig läsa och skriva enbart med Ipad.

Kritiken lät inte vänta på sig. Skolminister Jan Björklund gick till våldsamt angrepp och hotade med ett ingripande från Skolinspektionen. Projektet förlöjligades på ledarplats i både DN och Svenska Dagbladet.

Problemet är att det inte var sant. Tegelhagens skola har varken avskaffat böcker, pennor eller papper. Precis som vanligt övar de unga eleverna sina skrivfärdigheter med pennor och målarpenslar. Skolbiblioteket är lika fullproppat med böcker som alltid. Det är inte ens så att varje elev utrustats med en Ipad. Alla elever i årskurs ett får dela på femtio Ipad, och bara i vissa projekt. Skolministerns utspel handlar om reflexmässig teknikrädsla. För någon grund i verkligheten har det inte.

Eva-Lotta Kastenholm är rektor på Tegelhagens skola. Hon suckar när jag ställer frågor om projektet:

– Det känns förlöjligande. Att vi inte skulle ha mer vett i huvudet än att bara slänga ut allting och köra på något nytt.

Så snart it förs in på ett område som alla har åsikter om är paniken nära. För mycket, för lite och framför allt: något går förlorat. Men mänskligheten tappade inte förmågan att slå ihop två och två i huvudet när miniräknaren gjorde entré. Lika lite får pekplattorna oss att glömma hur man ritar bokstäver på papper.

I stället för att utmåla tekniken som ett hot bör skolan försöka förstå hur den kan förbättra undervisningen – precis som i Sollentuna. De lärare och pedagoger som ligger bakom förtjänar beröm och mer respekt än ett illa underbyggt och publikfriande debattinlägg från skolministern.