Det har varit bolagsstämmotid och nu ska nya styrelser konstituera sig. Årsplaner ska läggas och kalendrar synkroniseras.

Mitt favoritverktyg för mötesbokning med folk som jag inte delar exchangeserver med är doodle.com. Enastående praktiskt. Funkar lika bra för släktträffen som för styrelsemötet. Som bonus får man en viss inblick i hur folks kalendrar ser ut. Vem har mest grönt, som betyder att den föreslagna tiden passar, vem har mest rött?

Kommentarerna kan vara intressanta. Märkligt nog tycks de som har mycket grönt känna sig mer föranledda att kommentera sina kryss än de som mest har rött. En urskuldande förklaring till varför man har så mycket tid i kalendern.

Från dem som rödmarkerar tolv av de femton föreslagna tiderna kan det däremot påpekas med en fnysning att det naturligtvis inte går att räkna med att hitta tid för ett tretimmarsmöte med så kort framförhållning som några månader.

Två tankar far genom huvudet: den ena är tacksamhet mot att min kalender inte ser ut på det sättet. Den andra är en isande insikt om att vissa väldigt mäktiga personer uppenbarligen inte har kontroll över sin tillvaro.

En kalender som är fulltecknad med möten flera månader framåt betyder minst två saker: dels att personen ifråga har allvarliga brister i sin förmåga att organisera och delegera arbete, dels att oförutsedda möjligheter eller problem inte ingår som ett scenario i vardagen. Skrämmande.

Ändå är den farligaste konsekvensen av en almanacka med möten rygg i rygg vecka efter vecka att tid för tänkande tappas bort. Tid då man hinner reflektera och planera. Vända och vrida på problem. Eller tid för att hantera det oförutsedda.

Givetvis är det en syndare som talar. Bister erfarenhet och rader av egna återfall i den fulltecknade almanackans tyranni får mina känslor att svalla när jag möter syndabröder eller -systrar. Alltför ofta har jag med bävan öppnat min kalender och tvingats inse att jag inte klarat min föresats att hålla den tillräckligt luftig för att ha plats både för det oförutsedda och för den välbehövliga eftertanken.

Varför är det så eländigt svårt? Kan man göra något åt det? Kanske går det att skapa en trend? Om vi är många som hjälps åt att påminna varandra om att det är oskickligt och dumt att låta tillvaron gå överstyr så att almanackan sprängs. Kanske kan det bli hippt att markera grönt och pinsamt att markera rött i doodle?

Jag har en förebild, en grymt produktiv kille i entreprenörssvängen med ett oändligt antal järn i elden. Väldigt hipp, alltid otåligt på språng. Men alltid en av veckans dagar avsatt för oplanerade möten. Det fungerar tydligen med bra planering och sträng disciplin, som med vilket träningsprogram som helst.

Let’s go for Beach 2012. Blända kollegerna med en luftig kalender. Precis som med gympapassen kommer det viktigaste resultatet på insidan, att prestera bättre och må bättre.