Ibland är det lätt att glömma hur mycket många av oss tar för givet i vår interaktion med våra prylar.

Min mamma fyllde sextio i dagarna, och fick bland mycket annat en smarttelefon. Hon var sugen på att testa kart- och gps-funktioner, behändigt fotograferande, och appar för att hålla koll på stjärnhimlen även när det är för molnigt för att se något i det stora teleskopet.

Jag och min man hade lovat att agera tekniksupport, både när allt skulle sättas i gång och sen om hon behövde hjälp lite då och då i vardagen.

Det var intressant att få vara med när någon skulle ta till sig en ny teknik – även om jag kan erkänna att min man fick ta lejonparten av instruerandet, eftersom han innehar hinkar och spannar med tålamod där jag ibland får lite fnatt och för att det är annorlunda med ens egna föräldrar. (Men så lär han skolbarn att programmera, medan jag försörjer mig på mer eller mindre spetsigt formulerade texter.)

Nu är min mamma varken grön på teknik eller rädd för den. Hon har jobbat med datorer i trettio år, inklusive gamla grön- och orangeskärmade kommandostyrda maskiner. Hon facebookar och bloggar och bråkar inte allt för mycket med avancerade tv-boxar.

Men hon har haft samma gamla lilla Nokia i tio år, som hon kan ringa med och inte mycket mer. Jag minns när jag fick messet ”jag kan sms:a nu puss mamma” och fnissade lite.

Men nu skulle hon lära sig ett nytt system, lära sig att klicka och swajpa och hålla in och flytta och hur mycket det än oreras om användarvänlighet och intuitivitet så var inte allt så självklart.

Det tog extra tid och flera försök att skriva in lösenord, alla tjänster skulle ställas in och det var tur att min man är mer tålmodig än jag. Många små detaljer som vi inte ens tänker på måste förklaras, och framför allt tipsade vi om en massa smarta saker som hon inte alls har något intresse eller behov av.

Jag nästan önskade mig en ettåring som vi kunde sticka åt en Ipad, och så skulle vi filma dem och ta tid på vem som först kunde lära sig behärska prytteln och dess användande. En användare utan erfarenheter och referensramar och en med inlärda beteenden och eventuellt en viss rigiditet.

När vi gick satt mamma i soffan och roterade telefonen framför sig, höll den åt olika håll, uppåt-nedåt-höger-vänster, och tittade på Pluto och stjärnor och planeter. Hon är ointresserad av Instagram, tänker inte ladda ner Wordfeud (”för då skulle jag inte jobba mer”) och blir kanske inte särskilt mycket bättre på att sms:a.

Men hon har tagit till sig det som hon har nytta av, och gjort det med en lagom blandning av entusiasm och frustration.

Hon la för övrigt upp en avskedsbild på Facebook på den skruttiga Nokian som nu avpolletterats. Inte tagen med den nya telefonen, för det skulle vara lite väl känslokallt. Tagen med en gammal digitalkamera som, sa hon, nu också blivit överflödig.