Carl-Ivar Bergman var med nästan från allra första början. Jag mötte honom 1999 i hans blommande villaträdgård i Bromma: en gänglig yngling på 74 år som först hävdar att han inte kommer ihåg någonting och sedan berättar minnen i över en timme:

– Jag blev intresserad av datorer redan på Chalmers, där min professor Stig Ekelöf talade om dem. Så kom jag till Stockholm 1949 och arbetade med analogimaskiner några år på FOA. När Erik Stemme kom hem från USA 1951 med skisser och idéer följde jag med honom till gamla Teknis på Drottninggatan 89. Då stod Bark ännu och tuggade men nu började vi bygget på en riktig, rörbestyckad maskin. Stemme var chefskonstruktör och jag hans närmaste man, berättar Carl-Ivar.

Carl-Ivar Bergman hörde inte till de omskriva USA-stipendiaterna. Men han gjorde andra resor:
– Själv var jag i Cambridge och Liverpool och där fanns en väldig entusiasm i kontakterna. De lyssnade till och med på mina föredrag med intresse och det fanns en väldig kollegial öppenhet, en anda där alla hjälptes åt och till och med bytte grejor med varandra.

Williamsminnet rivs ut
Besk fick från starten Williamsminnen från England, men de räckte inte till. Carl-Ivar anförtroddes uppdraget att byta bildskärmarna mot nyheten kärnminnen.
– Erik Stemme gav mig en tidsfrist på ett par veckor och vi började riva ut och kapa koaxialkablar. När det såg som jävligast ut kom Stemme och sa "Herre Gud, det ser ut som tarmar som runnit ur ett kadaver".

Kärnminnets grundidé är små, magnetiserbara järnhaltiga ringar. Första idén kläcktes av An Wang, som då forskade på Harvards Computation Lab. Jay Forrester tog idén vidare till att trä upp ringarna i nät av korsande ledningar, så var individuella kärnor kunde adresseras.

– Ferritringarna var bara 2 mm stora och det gick åt hundratusentals. Vi anlitade en skara hemmafruar som satt hemma och sydde matriser. Vi behövde 40 stycken, för det skulle klara 40 bitar på en gång, och alla ferritringarna fungerade utom en position. Den lyckades vi klippa ut och ersätta, minns Carl-Ivar Bergman.

Hemliga körningar
Besk invigdes den 1 april 1954 och räknade statistik åt Televerket, väderprognoser åt SMHI, vingprofiler åt SAABs Lansen och vägprofiler åt Vägverket. På nätterna körde FRA dekryptering av inspelad radiotrafik, men det var hemligt, så hemligt att körjournalerna fortfarande är hemligstämplade. Lika hemliga är de delar av det svenska atombombsprogrammet som kördes i Besk, men till de flesta sådana bearbetningar användes den lilla Beskkopian Smil i Lund.



Hexadecimalt gränssnitt. A–F och 09 räcker långt.

Den första industrin som nappade var dock SKF, fast det skedde med en fördröjd start.
– De hälsade på uppe hos oss, en passant, och berättade att de hade problem att räkna hyperboliska ekvationer för rullager. Vi gjorde en algoritm, bad dem om parametrar och gjorde en körning som täckte halva deras sortiment. Stemme skickade dem tabellerna men ingen hörde av sig.
– Det är en snygg uppställning, sa de när Stemme ringde.
– Har ni kontrollerat siffrorna, frågade han.
Det hade de inte, de trodde att det bara var en uppställning. När de räknat en timme ringde de och begärde ett möte redan dagen därpå!



Från vänster remsläsare med papperskorgar som samlade upp remsorna. Manöverbordet finns nu på Tekniska museet. Två IBM-skrivmaskiner, i fonden trumminnet längst ner i skåpet under rören. Till höger kontrollenheten och närmast de 40 Williamsminnena.

Utskriften flaskhalsen
På bilden av Besk skymtar tre elektriska IBM-skrivmaskiner. De var en trång flaskhals. Siwert Forslund arbetade på Flygförvaltningen som hyrde Besk i treminuterspass för prestandaberäkningar av flygplansprojekt. Så här berättar han i ett brev:
– När jag kört mina tre minuter hade jag fått en hålremsa som jag sedan satte i en IBM-skrivmaskin som knattrade fram 15 tecken i skunden. Det brukade ta mig tre–fyra timmar at få fram resultatet av en körning

Carl-Ivar Bergman minns också att skrivmaskinerna brukade stanna oförklarligt någon gång i halvtimmen och slppa ifrån sig ett par kugghjul som trillade ut. Men IBM hade en servicestyrka till hands och efter några år hade de lärt sig att skruva ihop riktigt stabila maskiner.
– Vi körde dygnet runt. Två timmars service och 22 timmar effektiv tid och det fanns perioder när jag knappast sov på flera dygn. Men vi debiterade 1 000 kronor i timmen, så maskinen var snabbt intjänad och gav staten en hygglig förtjänst.

Men vi fick nej till att bygga ännu en dator så 1956 gick de flesta av oss över till Åtvidaberg, som bytte namn till Facit. Där byggde vi ett tiotal Facit EDB, som var en modernare och delvis transistoriserad Besk, berättar Carl-Ivar Bergman. Tillverkningen bedrevs inte i den Östgötska bruksorten utan i en nybyggd femvåninigsbyggnad i Vretens industriområde i Solna. Då var adressen Albyvägen som numera heter Solna Strandväg.

Till Facit
– Besk gick med vinst, men vi fick inga pengar. Vi sorterade under SCB vars generaldirektör Karin Kavli var en dam med skinn på näsan. Staten tyckte att räknekapaciteten skulle räcka 20 år framåt och ville inte satsa på en maskin till. Så vi började kontakta industrin för att få sponsorer och vi fick napp i Åtvidaberg. Där fanns Gunnar Eriksson, som åtminstone förstod vikten av stora maskiner, och han pushades nog av sin svåger Lennart von Kantzow på Odhner i Strömstad.
– Så vi gick över nästan allihop i början av 1956 och fick lokaler på Tritonvägen i Solna, nära Marabou River. Jag blev chef för utvecklingsavdelningen, berättar Carl-Ivar.

Historien om bordsräknaren
– Jag hade utvecklat en elektronisk bordskalkylator med transistorer. Christer Jäderlund var med i arbetet. Den stod på mitt labbord när vd Gunnar Eriksson kom förbi, stannade upp och undrade vad det var.
– Vad kostar den, frågade han.
– Jag vet inte, men materialet går väl på 4 000, svarade jag.
– Herre Gud, mina mekaniska räknare säljer i hela världen för 2 000 kronor och de kostar 300 kronor att tillverka. Det här projektet kan du lägga ner!
Där inleddes Facitkrisen, säger Carl-Ivar. Christer Jäderlund har en något annorlunda tolkning. Han menar att Gunnar Eriksson slogs för idéer som kunnat skapa en persondator, men att han fick ge vika för "mekanikerna" inom företaget.
Ulf Nilsson skriver i sin bok på webben om Facitchefen Gunnar Ericsson som efter en studieresa i Japan 1963 konstaterade att "Den mekaniska räknesnurrans tid är förbi. Den kommer att slås ut från marknaden av japanernas elektroniska kalkylatorer..." men som inte trodde på eller begrep sin diagnos. I stället satsade han på att expandera på alla fronter. Bland annat på stordatorer:

Facit EDB

– Efter besvikelsen med räknaren gick jag över till produktionen och fick hand om den. Jag byggde upp fabriken och vi gjorde snabbstansar och remsläsare. Samtidigt byggde vi ett tiotal Facit EDB, som var en modernare Besk, snabbare och delvis transistorierad. En tidig kund var ASEA och jag pendlade en tid till Västerås. På den administrativa sidan var Försäkringsbolaget Framtiden pionjär och de hade en EDB med tio magnetbandsstationer i skyltfönstret mot Birger Jarlsgatan.

Slutfasen
– Men så började det ta slut. Verksamheten delades upp i en gren som gjorde specialdatorer åt försvaret och en del som fortsatte med maskiner för remsor och magnetband. Verksamheten flyttade till Åtvidaberg och vi fick erbjudande om att flytta med. Min fru vägrade bosätta sig i ett segregerat brukssamhälle och lika så gott var det. Japanerna tog över kontorsmaskinerna och IBM konkurrerade ut våra datorer genom att de insåg vikten av programmeringsteknik. Våra matematiker fick ge upp för interpreterande program som man kunde bygga egna administrativa program med.
– Jag slutade med datorer och blev produktionschef på Standard Radio i Solna, där vi byggde modem tills Ericsson konkurrerade ut oss. Sedan flyttade jag till Eskilstuna som teknisk direktör på FFV, där jag fick jobba med all slags teknik. Men min bakgrund spelade nog en roll för min utnämning och vi utvecklade cad-cam, som var en riktigt kul grej.

Computer Sweden nr 132, 2004

Fakta

Den 6 maj 1954 slog en J29, "Flygande Tunnan" världsrekord med 977 km/t på en 500 km-bana.
Samtidigt var Besk Europas snabbaste dator efter att en kort tid också varit snabbast i världen!
Då var det fart på Sverige.