Historien om Axel Wenner-Gren har alla ingredienser som krävs för en klassisk framgångssaga. Han föddes 1881 i Bohuslän, dock inte av fattiga utan snarare välbeställda föräldrar. Redan i skolan började han göra affärer och vid 15 års ålder började han jobba. Fem år senare kompletterade han sina studier i Tyskland och fick jobb som försäljare hos Separators tyska dotterbolag.
Givetvis sålde han mer än alla andra försäljare, så pass att de försökte sabotera hans försäljning i intern tävling – som han naturligtvis vann. Men han var inte nöjd med att sälja separatorer till bönder, han letade efter en produkt som kunde säljas till varje hem. Och han fann den. I ett skyltfönster i Wien såg han 1908 en stor åbäkig och tung maskin: Dammsugaren.
Det var en amerikansk konstruktion. Wenner-Gren köpte in sig i den tyska agenturen och satte fart på försäljningen under några år. Sedan for han hem. Nu visste han hur det skulle göras.
Han fick agenturen för lampfabriken Lux i Stockholm och tiofaldigare försäljningen – det sägs att han levererade all belysning till Panamakanalens invigning – och han knöt upp Elektromekaniska AB för att tillverka en modifierad dammsugare.
De svåra åren under första världskriget utnyttjade han för att förberda en offensiv och göra dammsugaren mindre och lättare. Efter kriget, 1919, slog han ihop de bägge bolagen till Electrolux och lanserade damsugaren i dess slutliga form: En tubformad apparat som gled fram på ett par medar.
Dammsugaren kompletterade Axel Wenner-Gren med det kylskåp som två tekniker på KTH hade uppfunnit. Det omvandlade värme till kyla och behövde ingen bullrig kompressor. Med hjälp av hemförsäljning och och avbetalningsköp blev Electrolux en jättelik internationell koncern.
Rikast i Sverige
Axel Wenner-Gren blir omåttligt rik och mot slutet av 1920-talet börjar han dra ner på arbetstakten. Han närmar sig de femtio så han avgår som vd och nöjer sig med att sitta kvar som styrelseordförande. Han köper en lyxvilla i Diplomatstaden (idag Sydkoreas ambassad) och så småningom 1600-talsslottet Häringe på Södertörn. Väggarna fylls med tavlor signerade Rembrandt, Rubens, Goya och Tiepolo, de flesta dock förfalskningaar.
Av Howard Hughes köper han lustjakten Southern Cross, enligt olika källor antingen världens största eller näst största privatägda lyxkryssare (vinjettbilden). Med den seglar han runt i världen och gör reklam för Electrolux och Bofors som han blivit delägare i. Givetvis hinner han också njuta av livet och de två svenska bostäderna kompletteras med ett hus i Paris och ett sommarpalats på Bahamas. Rolls Royce är det självklara bilvalet.
Svartlistad fredsfurste
Där kunde och borde framgångssagan ha slutat. Axel Wenner-Gren kunde nöjt sig med det ljuva livet, med sina legendariska fester där champagnen flödade och gästerna (inklusive statsministrar och ärkebiskopar) kunde mingla med folk som Greta Garbo, Danny Kaye, Elisabeth Taylor – och Alfred Krupp.
Men det gör den inte, sagan tar en ny vändning. Wenner-Gren vill skapa fred på jorden. Han låter skriva boken ”Vädjan till envar” och mitt under det oroliga 1930-talet besöker han Mussolini, Göring, Mannerheim, Roosevelt och japanske urikesministern Hirotha.
Roosevelt är inte imponerad och svartlistar i stället svensken som misstänkt tysk agent. Det var en ogrundad misstanke, men i Wenner-Grens samröre med Göring fanns en del märkliga transaktioner. Och i köpet av Bofors agerade Wenner-Gren som bulvan för familjen Krupp.
Högt över marken
Den tjänsten skulle Alfred Krupp återgälda som partner i Wenner-Grens mest spektakulära efterkrigsprojekt Alweg – en enspårsbana, monorail, ett snabbtåg som kör grensle på en betongbalk högt över trafiken. Det kunde ha blivit en succé i 1950-talets stadsomvandlingar och förortsbyggen menn det blev bara en handfull korta anläggningar runt om i världen.
Det var i planereingen av Alweg som den alltid alerte Axel Wenner-gren fick upp ögonen för datorerna och köpte en datorfabrik i Kalifornien.
Det största projektet under hans senare år gällde exploatering av skog, vattenkraft och malm i British Columbia. Det rann så småningom ut i sanden liksom en den mindre men om möjligt mer svindlande projekt som att utvinna energi ur värme!
Vid Axel Wenner-Grens död stod byggnaden Wenner-Gren Center i Stockholm inflyttningsklar. Ett monument som tillsammans med en rad forskningsstiftelser och donationer fortfarande kommer vetenskapen till nytta. Men efter hans död visade det sig att också personer i och kring hans många bolag, där Fulcrum var navet, också skott sig. Det tog mer än två år att göra bouppteckningen efter honom, och möjligen fanns det 51 miljoner kvar i osäkra och övervärderade tillgångar. Nettot var snarare noll kronor. Och historien slutar med flera års rättegångar mot inblandade direktörer och styrelsemedlemmar, en långdragen tragisk slutscen.
Computer Sweden nr 62, 2004.
Tidningsbilden tog Anders Engman för Se.
