När Matematikmaskinnämnden möts för första gången strax efter Lucia 1948, inleder ordföranden mötet med beskedet att ansträngningarna, som gjorts efter kommendörkapten Lagermans resa till Amerika för att anskaffa en maskin av typ REAC för försvarets robotvapenbyrå, tillsvidare ha strandat, i det att telegram ingått under gårdagen, att exportlicens icke kan beviljas.

Åratal av förberedelser för att skaffa Sverige datorer resulterade alltså i ett nej till köpet av en Reac från Reeves. ”Reeves Compact Analog Computer” var en ny reläbaserad maskin som lanserats samma år. Den sladdprogrammerades (andra panelen fr v i bilden) liksom senare vår egen Bark.

Nå, avslaget betydde egentligen bara att vår kanske första förespråkare för datorer, Sigurd Lagerman, fick vänta drygt ett år på en maskin som kunde räkna projektilbanor åt marinen. Visserligen diskuterades också en maskin från Bell och den nya hålkortsmaskinen 604 från IBM – liksom att bygga en maskin i Sverige med hjälp av tekniker från Reevs eller Bell – men planerna var ju klara. De fem stipendiaterna som just kommit hem från USA med exklusiv kunskap i bagaget var redo.
Lagerman meddelar att ”Howard Aiken på förfrågan svarat, att Gösta Neovius vore fullt kompetent att handha det svenska bygget”. På nästa möte får teleingenjören Conny Palm uppdraget att bygga en relämaskin med hjälp av Neovius. Bark alltså. Samtidigt inleds planeringen på det som skulle bli Besk.
Läs protokollet från första sammanträdet.

Neutrala piruetter
Det fanns en rad skäl till USAs iskalla attityd till Sverige under 1948. Ett rörde den socialdemokratiska inrikespolitiken med Arbetarrörelsens efterkrigsprogram, som bland annat förespråkade socialiserade försäkringsbolag, centralstyrd utrikeshandel och statligt styrda investeringar. Planhushållning, skrek oppositionen. Lägg till det Gunnar Myrdals kreditavtal med Sovjetunionen (en miljard under fem år) och en svensk satsning på omfattande handel med östblocket sedan 1946.

Samtidigt velade regeringen i förhandlingarna om den ekonomiska organisationen OEED med den Moskvavänlige Östen Undén i spetsen och kovände i förhandlingarna med Marshallhjälpen. Efter att under ett år förklarat att ingen hjälp behövs, ändrade sig regeringen på sommaren 1948 plötsligt och begärde i september 109 miljoner dollar i lån. Det blev futtiga tio miljoner.
(Som av en händelse höll även en annan grupp sitt första möte den 16 december 1948. Det var Browaldh-gruppen eller, officiellt, OEED-beredningen, där näringslivet och LO samsades för att få styr på Sveriges återhämtning och handelspolitik.)

Allvarligast såg USA nog dock på den avvisande inställningen till samarbete med NATO. 1948 var ju Pragkuppens och Berlinblockadens år. Det kalla kriget hade brutit ut. Sveriges försök att hålla Norge borta från västalliansen genom ett gemensamt försvarsförbund sänkte med ens den trovärdighet som Sverige byggt upp under de sista krigsåren med utbildning av 20 000 norska ”poliser”, läs commandosoldater, den OSS-ledda luftbron från Norrbotten till Nordnorge och ett mångårigt underrättelsesamarbete.

Problemet var att det sistnämnda skett i hemlighet. Exportstoppet beslöts förmodligen i det amerikanska handelsdepartementet, som naturligtvis inte kände till vilka kontakter militärer och underrättelsetjänster hade med Sverige. Även försvarsdepartementet följd den officiella politiken och nekade Sverige krigsmateriel. Det kringgicks dock delvis via leveranser av överskottsmateriel från England.

Tage möter Harry
Relationerna förbättrades gradvis och stabiliserades definitivt med Tage Erlanders privata resa till svenskbygderna i USA våren 1952, då han även träffade president Truman. Inför mötet skrev utrikesministern Dean Accheson i ett (länge hemligstämplat) PM till Harry Truman:
”Icke desto mindre är det en officiell svensk önskan – även när det gäller angelägenheter som inkluderar spänningen mellan öst och väst – om ett diskret eller hemligt samarbete med Västländerna, men ett sådant samarbete får under inga omständigheter bli känt. [- - -] Av den anledningen är det förståeligt att den svenska regeringen inte vill att statsministerns besök officiellt skall tolkas som ett steg närmare med USA, eller ens utgöra ett tillfälle till diskussion av problemen vad gäller spänningen mellan Öst och Väst .”
Uppenbarligen diskuterades inte sådana saker under lunchen, men Achesons ord beskriver hur relationerna hade förändrats sedan 1948. Det skulle dröja innan detta samarbete (med FRA-flygningar och NATO-samarbete) blev kända även för oss svenskar.