Man slår sig ner i soffan hos Elsa-Karin Boestad-Nilsson på Lidingö och förflyttas på ett ögonblick tillbaka till pionjärtiden.
Hon bor högt och utanför fönstren blänker Värtan i ljuset från en svag vintersol. Men vi är raskt tillbaka till vintern 1953–1954 och Gamla Teknis, långt upp på Drottninggatan i Stockholm.

Numera är hennes dator mindre. Foto Pär Rittsel.

En trappa upp ovanför huvudingången lyser det i fönstren nätterna igenom. Besk var klar för invigning och redan på öppningsdagen körde hon Foas första program, en partiell, ickelinjär differentialekvation av andra ordningen. Den handlade om raketbanor, vilket var ett hett ämne hos Foa och Saab de här åren.

Efter fem
Men nu gällde det konventionella raketer, inte Saabs kärnvapenprojekt. Jag frågar hur det egentligen gick till där uppe kring vår första riktiga dator. Elsa-Karin berättar:
– Maskingruppen hade förmiddagarna för service och underhåll av Besk. Eftermiddagarna var vikta för körningar som Matematikmaskinnämndens personal höll i. Efter klockan fem fick vi andra tillgång till maskinen. Men gick maskinen ner så försköts tiden. Sanningen var ju den också att de snillrika akademikerna som byggt Besk inte var världens bästa administratörer. Så om man hade fått en tid klockan sju hände det att man fick sitta och vänta till långt in på natten. Och då hade vi roligt, vi drack te och snackade, och det var en grupp himla roliga och intressanta människor. Därifrån har jag några av mina allra bästa minnen, säger hon.

Uppväxt med matte
Elsa-Karin Boestad växte upp med matematik, pappa var professor på KTH och matematik blev tidigt hennes stora intresse.

– Jag gömde mig nog i matematiken, det är lätt gjort om man inte är så lyckad i de sociala kontakterna. Självklart läste jag matte och kompletterade med fysik och mekanik. 1948 anställde Foa folk till beräkningssektionen och jag fick jobb på Valhallavägen 117. Det handlade om servostyrning av torpeder, flygplan och robotar. Det var bara civilingenjörer och så jag. Efter några år började jag inse att mycket skedde över huvudet på mig. Jag begärde att få vara med på möten som faktiskt handlade om mitt arbete. Jag var den första kvinnliga akademikern på Foa 2 och andan var sådan att det kunde komma en replik som "vad gör en så här liten flicka här"!

Från början räknade man med Facitsnurror och ett par stora 10-siffriga maskiner från Fridén.
– I början av 50-talet fick vi en elektrisk analogimaskin. Den följdes av fler och de var roliga att använda, problemnära. Parametrar ändrades med rattar och resultatet avlästes som kurvor på ett oscilloskop av ingenjörerna själva. Det gjorde beräkningsgruppen överflödig, för första gången skapade datorer arbetslöshet! Vi började därför ragga jobb tvärs över hela Foa, och det gav resultat. Fortfarande arbetade vi som tidigare, Bark hade visserligen kommit igång, men den var fullt upptagen med att köra skjuttabeller.

Först på Besk
Elsa-Karin Boestad var från början ensam från Foa om att intressera sig för Besk.

– Senare fick vi också en IBM 650 som arbetade decimalt och hade trumminne. Egendomligt nog tyckte mina kolleger att den binära Besk verkade jobbig så de höll sig till 650:an. Den stod i ett bergrum i Arboga och vi arbetade två och två, den ena programmerade och den andra optimerade valet av adresser så att trumman inte behövde rotera mer än nödvändigt. Men jag föredrog Besk, det var mer matematik och mindre av de mekaniska problem som jag suttit med tidigare. Men egendomligt nog tog det flera år innan vi började förstå vidden av vad som var på gång. När jag gick på högskolan var det ingen som talade om matematikmaskiner.

– Mycket var hemligt av det som kördes på nätterna i Besken. Vi från Foa hade väl nästan bara hemliga saker för oss, men vi låtsades inte om det. FRA däremot var superhemliga och låste om sig. Vi funderade mycket på vad deras kodord som "havet" och "landet" betydde, men frågorna besvarades bara med ett retsamt leende.

Männens Foa
Attityden till kvinnor på Foa var rå för att inte säga sextisk. Det avspeglade sig också i beslut och personalpolitik. En liten grupp skulle skickas till Paris för att köra Fortranprogram på en IBM 704. Det var chefen för beräkningssektionen Birger Jansson, Elsa-Karin och hennes man Per Olov Nilsson. Då ingrep en högre chef och meddelade att så roligt skulle man inte ha på statens beskostnad, det blir ingen bröllopsresa till Paris för fru Nilsson!

– Då hade vi varit gifta i två år och jag hade hyrt barnvakt och ordnat med allt! Jag kom med till Paris, men bara för att en annan resenär fått förfall.

Per Olov träffade hon på jobbet. Han kom till beräkningsgruppen sedan en knäskada stoppat en militär karriär. Han var matematiker och de började göra sällskap från jobbet allt oftare. Till en början för att titta på ny matematisk litteratur i någon bokhandel.

Fredrika och Ada
– Redan 1960 hade vi växt ur våra datorresurser samtidigt som vi såg nya beräkningsuppgifter torna upp sig. Avdelningschefen för Foa 4, Torsten Magnusson, var drivande för att få köpa en IBM 7090. Men Germund Dahlqvist, professorn på KTH, tyckte den var alldels för stor, Sverige skulle aldrig kunna fylla den med jobb. Men våra argument vägde tyngre och året därpå installerades vad som då var Europas kraftfullaste dator, en IBM 7090.

Det dröjde inte länge förrän både universitetet och KTH började köpa datortid. På så sätt blev den en god affär för Foa och sedan dess har väl ingen varnat för överdriven datorkapacitet.

– Jag hade lärt mig Fortran och jag lärde mig de andra språken också vid sidan om, Algol och Simula, men mitt huvudsakliga jobb blev nu att ragga jobb och visa på möjligheterna. Jag blev med tiden chef för beräkningsgruppen, sen ombildad till Institutionen för tillämpad matematik och databehandling, och jag anställde huvudsakligen tjejer, kvinnliga akademiker. Från början hade räknebiträdena blivit programmerare och nu var det ett högbetalt och kvinnodominerat yrke. Flera av kvinnorna gick till välbetalda jobb i näringlivet. Men när högskoleutbildningen kom igång 1960 upptäckte männen detta höglöneyrke och sedan var det bara män som sökte!

Elsa-Karin Boestad-Nilsson fick alltså egna beska erfarenheter av ojämlika förhållanden inom Foa, men till en början bara på personlig bas. En utredningen om kvinnor i statlig tjänst öppnade hennes ögon för vidden av problemet, inte minst inom Foa. Hon arrangerade en kvinnodag på Foa med inbjudna från andra verk och myndigheter. Sedan förändrades situationen på Foa väldigt snabbt. För hennes egen del betydde att hon till slut fick titeln överingenjör, vilket departementet tidigare sagt nej till med motiveringen att databehandling blott var service.

Då tyckte hon det var dags att kliva av chefsskapet och äga sig åt andra uppgifter. Hon väckte liv i ADA-föreningen, gjorde dess tidning, arrangerade en internationell ADA-konferens i Stockholm och introducerade språket inom Foa. Hon engagerade sig i Fredrika Bremerförbundets Kvinnor och Teknik-grupp som tillsammans med Tekniska museet verkar för att uppmuntra flickor med intresse för teknik att verkligen satsa på en utbildning. Hon själv är ett exempel på att med den kombinationen och en rejäl dos envishet kan en tjej komma rätt långt.

Computer Sweden 2004