På midsommaraftonen körde jag till vännerna i Dalsland. Strax innan vägkorset vid Skåpafors, där vägen från Åmål delar sig mot Bengtsfors och Billingsfors, skymtade jag en skylt. Vad stod det, frågade jag hustrun, stod det mobilmuseum? Några dagar senare passerar vi igen och visst, Mobiltelemuseum står det på en vit länga som även innehåller ett utmärkt café.
I dörren står en liten rund farbror, som trots sina 84 år har en svada och vänlighet som förklarar varför han kallas ”Mr Mobiltelefon”. En riktig säljare som från sin Dialect-butik i decennier efter pionjäråren med Tele-Larm försett Dalslänningarna med nallar.

Med församlingsbrödernas hjälp
”Biltelefonen kan en gång i framtiden bli var man egendom.” Så skrev Göteborgsposten i december 1969 när tidningen presenterade det första kommersiella biltelefonnätet. Det hette Tele-Larm och startades av Per Erik Petersson med Bertil Frölander som driftig säljare och regionchef. Då fanns redan nätet mer eller mindre utbyggt i Göteborg, Malmö, Jönköping, Karlstad, Västerås, Örebro och Stockholm.
Tio år senare hette nätet Företagstelefon och hade basstationer från Kiruna till Malmö men också en akut brist på pengar. Den starkt religiöse Per Erik Petersson hade finansierat verksamheten med hjälp av frikyrkobröder, som nu tröttnat och ville få tillbaka sina pengar. Räddaren kom i form av Jan Stenbeck som köpte ett antal av de 32 lokala näten (som ägts av distriktscheferna) och nyanserade systemet som Comvik 1981.
Resten är historia, som det heter, men pionjären var alltså inte ”mannen som utmanade Televerket”, Jan Stenbeck, utan en visionär frikyrklig optiker i Jönköping, som redan 1965 insett att Televerkets monopol inte var skyddat av lagen.

Sekreterare på köpet
Han hade inte bara Gud på sin sida utan också en svåger som jobbade med radiokommunikation på AGA. Möjligheten fanns att bygga ett system som via en manuell snörväxel och en radioutrustning förlängde telefonnätet ut till mobila terminaler. Den första basstationen monterades på ett villatak i en förort till Jönköping efter nådigt tillstånd från Telegrafstyrelsen. Och den första kunden var stadens tändsticksfabrik. Sedan kom läkare, veterinärer och kraftbolag.
Den primitiva tekniken med manuell koppling visade sig vara en gudagåva – växeltelefonisterna fungerade snart som sekreterare som både tog meddelanden och bokade möten! Hantverkare insåg snabbt värdet i systemet och det är kanske det som gjorde att mobiltelefonin fick sådan fart i Sverige medan den till exempel i USA länge var något som bara direktörer i limousiner kostade på sig.

Den enda bevarade basstationen från Tele-Larm men snörväxel, telefon och radioutrustning finns hos Bertil Frölander.

Mitt i Dalsland
– Vi flyttade hit 1993, Héléne och jag sålde 40 stycken Nokia 2010 första dagen jag öppnade butik här. Det var 1995 och trädgården var full av folk, minns han.
På en bänk finns den enda kvarvarande utrustningen från en av Tele-Larms basstationer och runt väggarna står 150 mobiltelefoner på hyllorna. Vi går runt och minns tillsammans och jag provlyfter de gamla tungviktarna – en rejäl batterilåda, en lur med spiralsladd och en halvmeterlång antenn. För 20 000 kronor fick man en bärbar telefon som man slapp leta efter i fickorna när det ringde!


Mobira Talkman och Ericsson Hotline. Tyngdare.

Nå, snart blev de mindre. Ericssons första ficktelefon Hotline väger bara ett kilo men hotar att dra mina semestershorts nedanför rumpan.
Priserna sjönk också. Storno 940 var en prissensation, minns Bertil Frölander, den kostade bara 11 100 kronor. Plus bärväskan som ökade priset med fyra tusenlappar till!
Några grånade besökare återser sina första mobiler medan yngre generationer ofta utbrister ”en sån där hade pappa”.

Genom stål och betong
Själv hittar jag en gammal testfavorit, den skånska Spectronic som både hade ett komplett tangentbord och finessen att skicka gratis fax – kom ihåg att det var 1992 – i den lilla tidsluckan innan nmt-systemet började debitera telefontid.

Spectronic TS 220. Med komplett alfabet på tangentbordet!

Bredvid står en annan mer eller mindre svensk tegelsten, en Technophone från den tid då Nils Mårtensson ägde den brittiska telefontillverkaren (som sedan Nokia köpte). Enligt reklamen gick den genom stål och betong! Man kunde förmodligen slå i spik med den också, men den verkliga testrapporten hänger på väggen i form av ett brev från en nöjd kund – en asfaltläggare som tappade den på jobbet och först dagen efter kunde försöka ringa till den.
Det var knappt att han hörde den pipa, för den låg nere i asfalten som han dagen innan slätat till med en 13 tons vält!