Inte DAB, men kanske dvb-t, dmb och drm. Och definitivt fm. Samt gärna lite ip förstås. Så kan man sammanfatta regeringens besked om Sveriges Radios framtid strax före jul.
Översatt till vanlig svenska innebär beskedet att SR i framtiden ska sända sina program på många olika digitala plattformar – samt via digital-tv. Och att det gamla analoga fm-systemet blir kvar tills vidare. Någon övergång till digitala dab-sändningar vill regeringen dock inte veta av.
Inte heller denna uttolkning borde ge oss anledning att bli upphetsade. Ingen vettig människa bryr sig ju om hur radiosändningarna tar sig fram till mottagaren eller om de är analoga eller digitala. Sådana teknikaliteter överlåter vi med varm hand till experter som borde veta vad som är bäst.
"Objektiv" teknik har dock en olycklig förmåga att dölja de stora politiska vägvalen. Bakom regeringens till synes så "tekniska" ställningstagande i dab-frågan kan man ana något annat; en förskjutning i statsmakternas värdering av olika public service-medier, kanske ett trendbrott i kultur- och mediepolitiken med stora konsekvenser för framtidens radio.
Betraktat i denna annorlunda ljussättning förvandlas trätan om olika tekniska standarder för radiosändningar till en klockrent politisk fråga, som ytterst gäller vad som ska innefattas i begreppet public service.
När det kokas ner till sin allra innersta kärna har detta av alla politiska smakriktningar omhuldade uttryck hittills stått för en radio och tv åt alla, överallt. Public service kräver att många olika smakriktningar och behov ska kunna tillgodoses i hela landet, oavsett var man bor och utan särskilda avgifter.
För detta viktiga demokratiska uppdrag fordras ett distributionsnät som är billigt, robust och landsomfattande, inrymmer tillräckligt många kanaler för att tillfredställa en expanderande och samtidigt alltmer fragmentiserad publik samt i radions fall också gör det möjligt att lyssna mobilt i bilen eller i stugan.
Fm klarade jobbet under många år. Men
i dag, när det finns ett nytt Sverige som ropar på nytt programinnehåll, har fm-nätet blivit för trångt. Och just då säger regeringen nej till efterträdaren dab, med plats för fler välbehövliga kanaler. Huvudargumentet tycks vara att det skulle bli för dyrt att byta ut alla gamla radioapparater.
Det innebär att radion, till skillnad från tv:n, inom överskådlig tid inte kommer att förfoga över ett eget modernt distributionsnät.
När de gamla fm-sändarna inom några år behöver bytas ut hänvisas radion till att utnyttja icke närmare specificerade digitala plattformar, många av dem troligen fort-farande på experimentstadiet, och till att åka snålskjuts på storasyster tv.
Men varken olika internettillämpningar eller radio i stationära digitalboxar för tv där hemma förmår att ersätta den rörlighet som har varit radions kanske största styrka i decennier.
Man kan läsa regeringens dab-beslut så här: på punkt efter punkt görs bedömningar och etableras nya villkor, som systematiskt tycks diskriminera radiomediet jämfört med tv. Tv presentas ett eget digitalt distributionssystem, radion uppmanas att tills vidare klara sig med det gamla analoga och hänvisas i övrigt till experimentverksamhet. Tv tillerkänns fler nya marksända kanaler, radion måste nöja sig dem man har sedan mer än 25 år. Tv får kosta hushållen pengar att digitalisera, radion stoppas från att orsaka några hushållskostnader.
Ekvationen kan uttryckas mycket enkelt: ett medium måste kunna förnyas i takt med teknikens vidgade möjligheter och publikens stigande krav om det inte ska stagnera. Så har det varit under 1900-talet i Sverige när nya distributionsformer för radio och tv vuxit fram. Lyssnare och tittare fick fler kanaler att välja på och ljud eller bild blev bättre. Tekniken var en möjliggörare, men vad som spelade roll för publiken var inte teknik som sådan utan programinnehållet.
Till följd av svårbegripliga politiska och ekonomiska överväganden riskerar tekniken den här gången att bli begränsande för radiomediet. Genom att låsas fast i det gamla fm-nätet stoppas radion i klartext från att nå nya grupper lyssnare med ett bredare och djupare programutbud med fler kanaler. Det riskerar förstås att få stora konsekvenser för framtidens radio.
Klart är att radio och tv tills vidare kommer att leva i skilda världar.
Det första testet på vilken plats radion mera långsiktigt kommer att ha i regeringens kultur- och mediepolitik blir statsmakternas vilja att betala för alla de nya digitala plattformarna, och för en nödvändig upprustning av fm-nätet om några år.
För radiodistribution är ju inte gratis, om någon hade inbillat sig det.
Lars Ilshammar
cskultur@idg.se
Översatt till vanlig svenska innebär beskedet att SR i framtiden ska sända sina program på många olika digitala plattformar – samt via digital-tv. Och att det gamla analoga fm-systemet blir kvar tills vidare. Någon övergång till digitala dab-sändningar vill regeringen dock inte veta av.
Inte heller denna uttolkning borde ge oss anledning att bli upphetsade. Ingen vettig människa bryr sig ju om hur radiosändningarna tar sig fram till mottagaren eller om de är analoga eller digitala. Sådana teknikaliteter överlåter vi med varm hand till experter som borde veta vad som är bäst.
"Objektiv" teknik har dock en olycklig förmåga att dölja de stora politiska vägvalen. Bakom regeringens till synes så "tekniska" ställningstagande i dab-frågan kan man ana något annat; en förskjutning i statsmakternas värdering av olika public service-medier, kanske ett trendbrott i kultur- och mediepolitiken med stora konsekvenser för framtidens radio.
Betraktat i denna annorlunda ljussättning förvandlas trätan om olika tekniska standarder för radiosändningar till en klockrent politisk fråga, som ytterst gäller vad som ska innefattas i begreppet public service.
När det kokas ner till sin allra innersta kärna har detta av alla politiska smakriktningar omhuldade uttryck hittills stått för en radio och tv åt alla, överallt. Public service kräver att många olika smakriktningar och behov ska kunna tillgodoses i hela landet, oavsett var man bor och utan särskilda avgifter.
För detta viktiga demokratiska uppdrag fordras ett distributionsnät som är billigt, robust och landsomfattande, inrymmer tillräckligt många kanaler för att tillfredställa en expanderande och samtidigt alltmer fragmentiserad publik samt i radions fall också gör det möjligt att lyssna mobilt i bilen eller i stugan.
Fm klarade jobbet under många år. Men
i dag, när det finns ett nytt Sverige som ropar på nytt programinnehåll, har fm-nätet blivit för trångt. Och just då säger regeringen nej till efterträdaren dab, med plats för fler välbehövliga kanaler. Huvudargumentet tycks vara att det skulle bli för dyrt att byta ut alla gamla radioapparater.
Det innebär att radion, till skillnad från tv:n, inom överskådlig tid inte kommer att förfoga över ett eget modernt distributionsnät.
När de gamla fm-sändarna inom några år behöver bytas ut hänvisas radion till att utnyttja icke närmare specificerade digitala plattformar, många av dem troligen fort-farande på experimentstadiet, och till att åka snålskjuts på storasyster tv.
Men varken olika internettillämpningar eller radio i stationära digitalboxar för tv där hemma förmår att ersätta den rörlighet som har varit radions kanske största styrka i decennier.
Man kan läsa regeringens dab-beslut så här: på punkt efter punkt görs bedömningar och etableras nya villkor, som systematiskt tycks diskriminera radiomediet jämfört med tv. Tv presentas ett eget digitalt distributionssystem, radion uppmanas att tills vidare klara sig med det gamla analoga och hänvisas i övrigt till experimentverksamhet. Tv tillerkänns fler nya marksända kanaler, radion måste nöja sig dem man har sedan mer än 25 år. Tv får kosta hushållen pengar att digitalisera, radion stoppas från att orsaka några hushållskostnader.
Ekvationen kan uttryckas mycket enkelt: ett medium måste kunna förnyas i takt med teknikens vidgade möjligheter och publikens stigande krav om det inte ska stagnera. Så har det varit under 1900-talet i Sverige när nya distributionsformer för radio och tv vuxit fram. Lyssnare och tittare fick fler kanaler att välja på och ljud eller bild blev bättre. Tekniken var en möjliggörare, men vad som spelade roll för publiken var inte teknik som sådan utan programinnehållet.
Till följd av svårbegripliga politiska och ekonomiska överväganden riskerar tekniken den här gången att bli begränsande för radiomediet. Genom att låsas fast i det gamla fm-nätet stoppas radion i klartext från att nå nya grupper lyssnare med ett bredare och djupare programutbud med fler kanaler. Det riskerar förstås att få stora konsekvenser för framtidens radio.
Klart är att radio och tv tills vidare kommer att leva i skilda världar.
Det första testet på vilken plats radion mera långsiktigt kommer att ha i regeringens kultur- och mediepolitik blir statsmakternas vilja att betala för alla de nya digitala plattformarna, och för en nödvändig upprustning av fm-nätet om några år.
För radiodistribution är ju inte gratis, om någon hade inbillat sig det.
Lars Ilshammar
cskultur@idg.se
(
Den här artikeln har null kommentarer:
Molnigt på idg.se?
