Det innebär att de med hjälp av uppgifterna hade tagit sig in på mejl- eller chattkonton och skickat något bedrägligt oförskämt mejl eller falskchattat på innovativt och relationsförstörande vis med någon intet ont anande kamrat till kontoinnehavaren. Man visade stolt upp sitt ”ägande”:

A: ”förklara dig.”
Hackare: ”Jag frågade om du ville ha ett sexuellt förhållande med mig.”
A: ”Okej men senast jag kollade så var vi släkt.”
Hackare: ”Jaha?”

Karl Sigfrid äger! Så kanske tonåringar skulle uttryckt sig.
Om de alls fattade debatten om äganderätt till musik och information som blossade upp sedan Sigfrid fick med sig tolv andra riksdagsledamöter på fildelningsrevolten inom moderaterna.

Föräldrar kanske fortfarande ser ”ägande” som att man för evigt innehar något som man bara kan bli av med genom att det stjäls eller säljs.

Men ungarna har redan definierat om ordet i den icke-fysiska världen: Att ”äga” betyder att man har övertaget. Att man är bättre.

Eller att man har högst tillfällig kontroll över någon eller något.

På nätet kan man bara räkna med sådan temporär kontroll över informationen. Så fort något har slunkit ut är det kört. Läckta lösenord testades på ett Gmailkonto som visade sig tillhöra en polis.

Det går inte att sopa tillbaks utredningsdokumenten om de där misstänkta våldtäktsmännen som hängdes ut.
För att få bort information från nätet måste man i princip beslagta världens alla datorer och zappa sönder alla hjärnor så att folk blir till jollrande bebisar igen.

Gregorio Allegris à capella-verk ”Miserere, mei Deus” var så magiskt vackert och påverkade människor så kraftfullt att påven ville projicera makt genom musiken: Dess användning måste begränsas.

Skulle man höra detta mytomspunna verk, som människor sades falla i gråt till, var man tvungen att bege sig till Rom och påven själv.

För endast i Sixtinska kapellet kunde man uppleva de himmelskt vackra tonerna stiga upp upp med sin vädjan om Guds nåd och förlåtelse från synder.

Påven lät deklarera att Miserere varken fick nedtecknas eller spridas. Straffet var exkommunicering, det vill säga förvägran att erhålla nattvarden.

Ingen liten knäpp på näsan vid den tiden precis.
Påsken 1770 besökte den 14-årige Wolfgang Amadeus Mozart Rom med sin far och hörde Allegris verk.
Han skrev ned hela stycket ur
minnet efteråt. Alla nio stämmorna.

En del håller 1963 års inspelning med kören från Kings College i Cambridge som mänsklighetens vackraste musikprestation. Delvis på grund av sedermera store dirigenten Roy Goodmans soloinsats som pojksopran, där han svävar högt ovan molnen och de andra rösterna på kristallklara höga C.

Vi slipper nu åka till Vatikanen för att lyssna. För nu äger Miserere på You-tube genom att Mozart ägde påven.
Fast känsliga själar varnas: de existensiella känslor som framkallas är inte nödvändigtvis lättsamma.

Men de äger.