Swartz sätter upphovsmän inom citationstecken som för att komma undan dess faktiska, juridiska betydelse. Som om han kunde tänka bort dem.

Sunde vill avskaffa skivbolagen. De behövs inte. ”Ändå ska vi betala för deras existens genom att felaktigt säga att artisterna skulle tjäna på det”, skriver han.

Han vill alltså avskaffa – på något icke preciserat sätt – en grupp företag som stöttar, spelar in, ger ut och marknadsför verk av en hel yrkeskår som vi kallar upphovsmän.

Det är en bred grupp med tonsättare, textförfattare, arrangörer, sångare, musiker, producenter och till och med omslagsfotograf och -designer som får varsin skärv av skivförsäljningen.

Storleken på gager och royalties kan vi givetvis diskutera.
Av någon anledning brukar den diskussionen dyka upp som argument för fri fildelning.

Det är naturligtvis ett befängt resonemang med oklar hemvist bland tokvänster och anarkister.

Att skivbolagen skor sig på artisterna är i så fall inget speciellt fenomen. Bokförlagen skor sig på författarna, tidningsförlagen på journalisterna och över huvud taget hela kapitalismen som sådan på lönearbetarna.

Det har som bekant funnits olika metoder att ändra på den ordningen och det har inte gått så där vidare. Nu gäller det egendomligt nog bara en grupp företag och det beror väl på att de fildelande generationerna inte är så litterata att de funnit anledning att ge sig på bokförlagen.

Det är musik som ska vara gratis. Och, förstås, allmänna kommunikationer som tunnelbanan.

Det senare i en parallell rörelse till piratkopierarna som uppvisar precis samma argumentation. Liksom klottrarna.

Är det överhuvudtaget möjligt att få styr på den här utvecklingen?

Björn Ulvaeus skrev i ett tänkvärt inlägg i Aftonbladet den 19/3-08:
”Jag blir så ilsk när ett antal moderata riksdagsmän, piratpartiet och andra, som vill inskränka upphovsrätten på internet, målar upp en mäktig och opersonlig ’upphovsindustri’ som huvudfiende. De angripna är människor av kött och blod, som brinner för det de gör.

När jag talar med yngre kolleger om hur deras situation ser ut i dag känner jag starkt med dem och förstår deras oro för framtiden. Några av dem har en känsla av att det de gör håller på att nedvärderas.

Förespråkarna för ’rätten till fildelning’ säger nedlåtande:
’Dom kan väl ge sig ut och sjunga lite, så får dom betalt’ i fullkomlig okunnighet om att de som ligger bakom det så kallade svenska musikundret för det mesta inte ens har snuddat vid artistlivet, de är låtskrivare och producenter.”

Han slutar med att det går, att det nog kommer att gå att skapa förståelse för en modern upphovsrätt som fungerar på internet.

Hur?

Han ger inget svar.

Kanske tar det generationer att återställa respekten för andras arbete och ägande.