Det sker när debattens vågor går höga om att idrottsstjärnor, statschefer och andra dignitärer bör bojkotta OS i Peking. Många, bland andra Amnesty International, vittnar om att OS snarare hämmar än stimulerar yttrandefrihet och demokrati i Kina.

Mediernas blickar kommer för ett tag att vändas bort från idrottarna och mot företagsledarna.

Är det rätt att handla med Kina? Borde inte företagen bojkotta sina kinesiska handelspartner av samma skäl som idrottsstjärnorna borde bojkotta OS? Är inte företagsledare förpliktigade att handla etiskt precis som idrottare och politiker?

Inte i företagsledarnas värld. Företag på fria marknader är maskiner skapade för att maximera avkastningen på aktieägarnas kapital. I snart sagt alla beslutssituationer vinner det alternativ som har bäst förutsättningar att generera framtida vinster. Mer sofistikerad än så är inte etiken.

Ibland stöter företagsledare på frågor där vinstmaximering inte fungerar som rättesnöre. Anställda, kunder och potentiella kunder, fack, medier och alla möjliga andra intressenter ställer krav på företagen att agera oegennyttigt. Det kan handla om att begränsa sin miljö­påverkan mer än lagar och regler kräver, eller som nu om att bojkotta ett land för att få fart på demokratiseringsprocessen.

Det är extremt sällsynt att företagsledare fattar beslut mot vinstmaximeringstanken – att våga ta etiskt motiverade beslut som faktiskt kostar pengar. Aktieägarnas vinstintresse väger tyngre än omvärldens förväntningar på världsförbättring.

Så tro mig. Någon handelsbojkott av Kina blir det inte. Strategin för företagsledarna blir i stället att hävda att någon konflikt inte föreligger, att handel och tillväxt i allmänhet och OS i synnerhet gynnar den demokratiska processen i Kina – och att bojkotter därför blir kontraproduktiva.

Följ debatten nästa vecka i samband med Fredrik Reinfeldts statsbesök i Kina.