Ingriper inte. Polisen är inte överdrivet angelägen om att stoppa piratförsäljningen. Böterna går rakt ner i polismännens fickor.

Det är tidig fredagskväll på nattmarknaden i Phuket town. Här trängs målmedvetna thailändare med svettiga och storögda turister bland klädesförsäljare, gatumusikanter, tiggare och osande matstånd. Det är högljutt, fuktigt, trångt och varmt.

I ett hörn säljer Ake och Tong, båda i tjugoårsåldern, piratkopierade cd-skivor och dvd-filmer. På ett hemsnickrat träbord trängs de senaste Holly­wood­filmerna med thaiproduktioner, japansk anime och konsertinspelningar – allt prydligt uppstaplat och paketerat i plastfickor.

En dvd kostar 65 till 100 bath, femton till tjugo svenska kronor. Ett original i butik är fem till tio gånger dyrare.

I Thailand har upphovsrättsindustrin redan förlorat. Musik- och filmbutikerna gapar ödsligt tomma i landets hypermoderna, luftkonditionerade shoppinggallerior. Men i gathörn och på marknader runt om i landet säljs tusentals hembrända cd- och dvd-skivor varje kväll.

Enligt upphovsrättsorganisationen International Intellectual Property Alliance, IIPA, är mer än hälften av all musik och film som säljs i Thailand pirat­kopierad. När det gäller datorprogram är motsvarande siffra drygt 80 procent. Situationen är densamma i övriga länder i Sydost­asien. Här har många aldrig köpt en film, en musikskiva eller ett dator­program i originalutgåva.

Som i väst har den tekniska och industriella utvecklingen sprungit ifrån upphovsrättshavarnas affärsmodell. I Sverige har väl utbyggt bredband och goda datorkunskaper gynnat pirat­kopieringen på internet. I Sydostasien har billiga produktions- och transportmöjligheter gett upphov till en distributionsmodell snarlik den som används på rätt sida lagen.

Piratkopierade cd- och dvd-skivor massproduceras i en handfull stora fabriker i regionen, de flesta belägna runt gränsen mot Burma, Laos, Kambodja eller i Kina. Därifrån skeppas skivorna via mellan­händer till lokala försäljare på marknader, uteserveringar och i gatukorsningar i hela Sydost­asien.

Försäljarna är ofta extrajobbande studenter eller unga mödrar. Ofta ägs flera försäljningsställen i en region av samma personer, som i sin tur anlitar samma distributörer som i grannprovinsen.

På Phukets nattmarknad säljer Ake och Tong ett sextiotal skivor varje kväll, två kvällar i veckan. Av försäljningspriset runt 65 bath får de behålla 20 per såld skiva. Det ger dem runt 5 000 bath var i månaden – inte illa i ett land där genomsnittlönen för heltidsarbete ligger under 10 000 bath i månaden.

Spontana polisräder förekommer, men polisen är mer intresserad av sin beskärda del av intäkterna än av att se till att lagen efterföljs. Försäljning av piratkopior bestraffas med böter som går rakt ner i polismännens fickor.

Myndigheterna ser heller ingen anledning att åtala försäljarna eftersom de har väldigt liten insyn i affärerna. På frågan om var skivorna kommer ifrån svarar Ake och Tong ”med lastbil från Bangkok”.

Frågor om vem som äger butiken eller var någonstans skivorna produceras bemöts med ett av­väpnande leende och ett glatt ”jag vet inte”.

– Det går inte att övertyga folk i det här landet att sluta köpa kopior. Det finns ingen anledning för dem att göra det. Kvaliteten på kopiorna är densamma, priserna är fem gånger lägre och folk bryr sig inte om att det är olagligt.

Det säger Palawi Bunnag, jurist på advokat­byrån International Legal Counsellors i Bangkok, som företräder flera av Thailands största film- och musik­artister i upphovsrättsfrågor. Piratkoperingen slår hårt mot de thailändska artisterna, berättar hon.

För ett par år sedan kunde thailändska pop­stjärnor räkna med försäljning i miljonklassen på den inhemska marknaden. I dag är sådana siffror otänkbara. Som exempel nämner Palawi Bunnag den thailändska superstjärnan Tata Young’s senaste album, One Love, som bara sålt i ett par hundra tusen exemplar.

I väst, kanske framförallt i Sverige, finns en tendens att de som utmanar de rådande upphovsrättslagarna hyllas som framsynta idealister. I Sydostasien råder det ingen tvekan om att piraterna tjänar stora pengar på sin verksamhet, men folk köper skivorna ändå.

Thailändska film- och skivbolag brottas alltså med ungefär samma problematik med fildelningssajter som i Europa och USA. Respekten för artisten, skaparen och upphovsrätten är inte stark nog att väga upp lägre priser och snabbare leverans.

Andra ser situationen som kulturellt betingad. Bangkok­bon och textildesignern Chomwan Weeraworawit arbetar på en doktorsavhandling i konst- och upphovsrätt med fokus på Thailand och Sydostasien:

– Jag kommer ihåg konstlektionerna i grund­skolan. Vår lärare brukade ge oss en berömd målning som motiv och säga till oss att göra likadant. Den som lyckades producera den bästa kopian fick högst betyg. Att göra någonting eget, att komma på någonting själv, var aldrig ens ett alternativ, säger hon.

– I den här delen av världen har vi aldrig satt lika högt värde vid originalitet som i väst. Den attityden reflekteras i hela det thailändska samhället.

Hon är ändå noga med att påpeka att saker och ting förändras snabbt i Thailand. Landet utvecklas i en rasande takt och den generation som nu är på väg att växa upp har en helt annan syn på saker. Bristen på respekt för artister och konstnärers verk är ett övergående problem, hävdar hon.

– Man brukar säga att om vi thailändare kunde lägga lika mycket energi på att skapa något eget som vi gör på att kopiera andra skulle vi kunna åstadkomma storverk.

Den thailändska film- och musikbranschen försöker ändå övertyga folk att göra rätt för sig. Under flera års tid har artister, musiker och deras företrädare lobbat aktivt för att få folk att sluta handla pirat­kopior.

Thailändska popstjärnor vädjar dagligen till sina fans att sluta köpa piratkopior via intervjuer i tv, tidningar och på webben. Att se demonstrerande skåde­spelare, musikartister, film- och skivbolagsfolk på tv eller i tidningar är inte heller ovanligt.
Skivbolagen jobbar även hårt för att hitta alternativa intäktsströmmar. Många artister tjänar i dag större pengar på konserter, försäljning av kläder, prylar och sponsoravtal än på cd- och dvd-skivor.

Ett exempel är den Fame factory-liknande reality­showen Academy Fantasia. Där tävlar unga thailändska talanger om ett skivkontrakt framför miljontals tittare – och genererar därmed lukrativ reklamtid.

– Det går inte att kopiera en konsert, påpekar Palawi Bunnag.
Hittills är dock intäkterna inte i närheten av tillräckliga för att täcka upp för den bristande skiv­försäljningen. Det har tvingat fram tuffare retorik från upphovsrättshavarna:

– Grundproblemet är att lagarna inte efterföljs, fortsätter juristen Palawi Bunnag.

– Där måste de thailändska myndigheterna och polisen ta sitt ansvar. Polismän ska inte kunna mutas till att låta försäljarna fortsätta obehindrat.

Detsamma gäller de produktionsanläggningar hon insisterar på att polisen redan vet finns inom landets gränser.

Enligt IIPA kostar piratkopiering av film, musik och datorprogram i Thailand runt en halv miljard dollar per år i uteblivna intäkter för upphovsrätts­innehavarna.

Om Thailand någonsin ska kunna välkomnas in i internationella handelssamarbeten och tas på allvar på den politiska arenan är det dags att myndigheterna börjar respektera internationella upphovsrättslagar, hävdar film- och skivindustrins representanter.

Till skillnad från i väst nämns dock aldrig slut­konsumenten i samma andetag som de som producerar och säljer piratkopiorna.

Kanske är det enklare att ta ställning mot pirater som tjänar stora pengar på sin verksamhet, eller så har den thailändska film- och musikindustrin förstått att det är kontraproduktivt att göra de egna kunderna till sina fiender.

Situationen är mer utkristalliserad här än i väst – för en thailändare som tjänar mindre än tusen svenska kronor i månaden är det otänkbart att betala en tiondel av de pengarna för en enda dvd-skiva – men upphovsrättshavarna står i praktiken inför samma problem över hela jordklotet.

Tekniken har gjort det möjligt för vem som helst att sprida digitalt lagrad information och därmed har värdet på enskilda kopior minskat radikalt.

Oviljan att anklaga sina egna kunder för stöld tyder på att de thailändska upphovsrättshavarna – till skillnad mot i väst – kanske redan har insett att striden om dvd-skivan är förlorad.