För tre år sedan gick Sony Ericsson ut med en jättesatsning: Mobilerna skulle bli musikmaskiner. Och den som bläddrat i konsumenttekniktidningar det senaste året har kunnat läsa en mängd artiklar där det hävdas att det är dags att skrota de gamla mp3-spelarna. Men stämmer det? Jag, som är både musik- och teknikintresserad, har länge varit sugen på att ta reda på hur bra det verkligen fungerar.

Efter att ha suttit med sammanlagt åtta mobilmodeller från tre tillverkare under ett par veckor kan jag konstatera ett stort: Nja. En enda mobil i testet är riktigt bra för att använda som musikspelare, Samsungs SGH-i450. Ett ganska klent resultat.

Mp3-spelaren håller måttet
Den stora vitsen med att gå över från mp3-spelare till musikmobil är att du ersätter två prylar med en. Och att du kan svara på telefonsamtal medan du lyssnar på musik.

Men om jag tittar på min två år gamla mp3-spelare av märket Iaudio X5 från koreanska Cowon har den rätt många fördelar framför majoriteten av musikmobiler. Den har en hårddisk på 60 GB. Den kan spela skumma filformat som ogg. Den har en batteritid på runt 30 timmar. Den är lika enkel att använda som extern usb-hårddisk som traditionell mediespelare. Men jag kan inte ringa med min mp3-spelare. Mobilerna kan dessutom kopplas upp över trådlösa nät, de flesta via 3g, några också via wlan. För musikälskaren är det en fördel främst om det är enkelt att trådlöst komma åt olika typer av musiktjänster direkt i mobilen. Men är det så?

Sådär Sony Ericsson
För att få ihop mobiler till musiktestet frågar jag de stora operatörerna och telefontillverkarna. Telia och Tre är på hugget från operatörerna, medan Nokia, Sony Ericsson och Samsung är sugna från leverantörernas sida. Det kan tolkas som att dessa fem har kommit längst. Intressant är att operatörerna, som är återförsäljare av en lång rad mobilleverantörer, alla lyfter fram Sony Ericssons mobiler.

Sony Ericsson W910 och W890, två Walkmanlurar, är snarlika. W890 har en praktisk Walkman-knapp på sidan, som fungerar som en smart genväg till musikspelaren.

W960 är en Walkman för affärsanvändaren. Den har pekskärm och pekpinne. Efter ett kort tags användande infinner sig en känsla av besvikelse. Pekskärmen känns ogenomtänkt. Det är svårt att veta när den vanliga knappsatsen ska användas och när man förväntas gå över till pekskärmen. Roligast är att när Walkmanspelaren aktiveras tänds pekknappar för start/stopp. Det känns som om Sony Ericsson har packat in för mycket på en för liten plats.

Nokias 5610 och 5310, båda med tillägget Xpressmusic, är finnarnas svar på Walkman. De båda telefonerna känns ungdomligare men plastigare än Sony Ericssons. 5310 är hyfsat lättnavigerad. På sidan finns snygga knappar för start/stopp som efter ett tag känns onödiga, samma sak går att göra med styrplattan, vilket efter en stunds användande dessutom blir naturligare. Batteriet laddas ur oroväckande snabbt.

5610 känns billig. Menyerna är tydliga med stora texter och det är lätt att byta mellan olika program. Det är enkelt att hantera musikspelaren med dess stora knappar. I likhet med de övriga Nokiamodellerna är det även lätt att oavsiktligen sätta på musikspelaren, vilket snabbt blir till ett irritationsmoment.

Nokias N81 8 GB har visserligen mycket minne, men är annars en rätt mycket tristare motsvarighet till Sony Ericssons W960.

En fullträff
Från Samsung har jag fått in två modeller. Den ena är testets klart mest udda designade. SGH-F210 är liten och nätt och fälls ihop och viks ut på ett fällknivsliknande sätt. Det är den enda mobilen i testet som man direkt förstår att den främst är till för ett speciellt syfte; musik.

Den minimala skärmen är tyvärr svårnavigerad, jag får nästan kisa för att hitta rätt. Och den runda silvriga plattan, som är det enda alternativet till navigeringen när fällkniven är hopfälld och musikspelaren igång, är riktigt enerverande; det är lätt att göra fel.

Det grafiska gränssnittet är inte särskilt snyggt, men enkelt och försett med en del smarta funktioner, som informationsrutor som dyker upp bara man rör sig ovanför menytexten. Tyvärr låter ljudet sådär, sämst av de åtta mobilerna i testet.

Samsungs andra modell, SGH-i450, är helt fantastisk. Den är lättnavigerad, har härligt ljud, en stor skärm och en väldigt bra knappsats.

Telefonen är annorlunda designad genom att den går att skjuta i två lägen. I det ena fälls tangensbordet fram. I det andra kommer en högtalarsats fram. I detta läge visas musikspelaren på skärmen.

Struliga musikaffärer
Nu till det svåraste: Att hitta innehållsrika, lättanvända och billiga tjänster för att köpa musik. Det finns få och de flesta är direkt knutna till operatörerna, när du köper en låt dras summan automatiskt av på mobilräkningen.

De mobiler som köps från Tre är förinstallerade med Tres musikspelare. Via Tre får abonnenten varje månad tio gratis låtar. Jag testar och det är oerhört smidigt att växla mellan låtarna via Tres mjukvara, över 3g-nätet. Jag är inte speciellt förtjust i det mesta jag hör, som främst består av kommersiell danspop, men fastnar för Amy Winehouse ”Tears Dry on their Own”. Jag laddar ned den genom en enkel knapptryckning. Inte dumt alls.

Tres butik går inte att använda utan Treabonnemang. Musikaffären är indelad i kategorier och fungerar som en slags radiostation. Jag väljer 30nFunk&Soul Classics och hamnar rakt i Parliaments hyfsat svårtillgängliga, men oerhört svängiga p-funkklassiker ”Flash Light”. Jag köper den. Det kostar 9,90 kronor. På tok för dyrt för en 30 år gammal låt. Att jag däremot får Lykke Lis ”Little Bit” gratis kommer som en glad överraskning. Ibland kommer spelaren ur synk och visar fel artist/låt.

När jag listar album i butiken ser jag inte vilken artisten är. När jag listar artister, kan jag välja album, men får ingen information om när skivan kom ut. Jag verkar inte kunna välja att ladda ned ett helt album på en gång och hittar ingen sökfunktion.

Jag testar Tele2:s tjänst i stället. Det finns en massa kanaler. Testar ”Funky Förort”, men tjänsten är bara tillgänglig för Tele2-kunder.

Går i stället in på Tele2:s musikaffär. Jag prövar att köpa Eric Gadds låt ”Tvåhundra tusen”. Den kostar 15 kronor. Låtarna är i ett format som kallas dcm och fungerar inte med någon av de musikspelare jag har på datorn.

Telenors musikbutik ser snygg ut, men jag lyckas inte köpa något. Antagligen måste man ha Telenor-abonnemang.
Telias butik är hyfsat lättnavigerad, men urvalet är töntigt med meningslösa rekommendationer. Jag gör en sökning på album av Håkan Hellström och får som träff ett Sanna Nielsen. Sajten verkar vara inriktad på låtar snarare än album. Jag prövar att ladda ned Sahara Hotnights ”Visit to Vienna”. Alla låtar tycks kosta 15 kronor. Låten laddas snabbt ned och uppspelningen sätter igång automatiskt.

”Visit to Vienna” är i mp3-format, utan drm. Låten är inte kodad, så musikspelaren får ingen information om artist, eller låttitel. Det får man lägga till själv. När jag beställer samma låt från Teliabutiken via datorn kommer den upp i drm-skyddat wma-format och kostar 12,90. Skumt.

Ännu struligare affärer
Bland tjänster utanför operatörerna är det bara MTV:s som jag får att fungera bra. Den ser i praktiken likadan ut som Tele2:s, det är också samma leverantör bakom, Inprodicon.

Det verkar inte gå att ladda ned hela album. Jag letar först efter Hercules and Love Affair. Hittar inget.

Letar efter Säkert. Det går att provlyssna på låtarna en gång i dålig ljudkvalitet. Köper låten ”Det här är vad de säger” för 15 kronor. Hela albumet skulle alltså kosta 150 kronor! På Cdon kostar skivan just nu 78 kronor inklusive frakt, i kampanjpris. Ordinarie pris är 138 kronor. Låten är inte ens taggad, Walkmanspelaren förstår inte att det är Säkert utan skriver Okänd artist.

Prövar Cdon:s hemsida. Väldigt svåranvänd från mobilen. När jag frågar kundtjänst säger de att mobilversionen lades ned för ett år sedan, eftersom efterfrågan var för liten.

Jag lyckas efter lång tid trots allt beställa Jack Johnsons nya platta ”Sleep Through the Static”. Den kostar 103,95 kronor. Som cd kostar den 128 kronor inklusive frakt.

Skivan finns som zip-fil för att ladda ned hela på en gång. Men mobilen stöder inte zip-filer. Jag får i stället ladda ned låt för låt. Det går hyfsat snabbt. Men när filerna laddas ned får jag meddelandet att det inte går att hitta licensen. Okänd innehållsleverantör. Inga filer lagras i mobilen.

Jag prövar att ladda ned dem till datorn i stället. Det går bra att lyssna på dem där. Prövar att föra över till mobilen. Men mobilen stöder inte drm-skyddade wma-filer.

Gör ett försök på Napster Mobile, men lyckas inte använda
tjänsten. Den är dock snygg, verkar lättanvänd och tycks ha ett bra utbud. Napster Mobile har en modell som ser riktigt intressant ut, där det går att prenumerera på musik. Och låtar som köps direkt till mobilen skickas automatiskt också till pc:n.

Problemet är att man måste ha ett abonnemang med en operatör i USA, Kanada, Storbritannien, Tyskland eller Japan. Och att tjänsten bara stöder vissa mobiler. Konstigt kan man tycka, Napster Mobiles huvudpartner är svenska Ericsson.

Mobiltillverkarna värre ändå
Mobiltelefonleverantörerna själva har på senare tid börjat med egna musikbutiker. Sony Ericssons Play Now är ett skämt. Jag hittar sammanlagt femton skivor, bland annat Michael Jackson och Marie Picasso.

Nokias motsvarighet är fantastisk i jämförelse. Man kan köpa skivor för nedladdning. Man kan också prenumerera på strömmad musik, hur mycket man vill, under en viss period. Jag prövar att köpa en download-skiva, Hercules and Love Affairs självbetitlade. Det går hyfsat bra. Krångligt att registrera sig med kreditkort. När allt är klart går köpet inte igenom. Ingen information om varför det inte fungerar. Jag prövar en gång till. Det går inte då heller.

Jag går över till datorn. Affären stöder enbart Microsofts produkter. Konstigt nog kostar skivan här 6 pund i stället för 8 som det stod angivet i mobilversionen. Här måste jag installera en ”Media Bar” i webbläsaren. Det går bara om jag kör webbläsaren som administratör, vilket jag först inte gör.
Efter mångt och mycket är jag framme vid slutfasen. Då får jag information om att kortet inte fungerar att använda. Affären fungerar bara med ett kort utgivet i det land där affären ligger, för närvarande Finland, Storbritannien, Tyskland, Irland, Italien och Nederländerna.

Se upp med kopieringsskydden
Musik i mobilen är något av en djungel. Det går att hitta bra mobiler, men musiken köps enklast via datorn. Se då bara upp med om musiken är drm-skyddad, de flesta av mobilerna i testet klarar inte det. Pröva gärna mobiltillverkarens eget medieöverföringsprogram, men de flesta är ganska sunkiga. Det fungerar oftast bättre att använda Windows Media Player, som är det externa program som det är vanligast med stöd för.

Se också till att köpa ett extra minneskort om mobilen har lite internminne från början. Och för all del, köp ett par extra hörlurar, de som följer med är nästan aldrig bra. Men då är det viktigt att det går att koppla in vanliga hörlurar. Nokia 5610 har till exempel bara stöd för 2,5 mm-kontakt eller bluetooth-lurar.