En av dem som fått känna på det är Gene Amdahl när han hoppade av från IBM, började bygga egna stordatorer och konkurrera med sin forna arbetsgivare.

När någon kund till IBM började yra om att gå över till att köpa datorer från Amdahl var IBM-säljarnas budskap tydligt: ”om du stannar hos oss är tillvaron mycket ljus, men att lämna oss är liktydigt med att börja en vandring i mörker”. Och vem vill påbörja en sådan vandring?

Jag är bra nyfiken på om FUD-metoden fortfarande är i bruk och hur frekvent den är. Förmodligen vet ingen, men det jag vet är att företag som varit trogna IBM-kunder, i typ trettio år, och får för sig att byta ut sina Notesapplikationer ligger lågt.
De väljer att kalla projekten för något annat för att inte drabbas av rädsla, osäkerhet och tvivel. Användningen av FUD-metoden i Sverige nådde sannolikt sin höjdpunkt när Apple en kort period på 1980-talet försökte slå sig in på traditionella verkstadsföretag.

I upplägget kunde datachefen få en betald Parisweekend med frugan, toppad med bra biljetter på operan och femrätters båda kvällarna. Applesäljarna trampade rätt in på IBMs planhalva för relationssälj. Svaret blev FUD på bred front.

En gång i tiden var också Microsoft måltavla för FUD. Pc-revolutionen var ju att vända upp och ned på den förhärskande modellen. Flytta kraften från de centrala stordatorerna ut till användarnas skrivbord.

Datachefer trogna IBM fnös föraktfullt om leksaksdatorer och för att inte drabbas av FUD körde teknikerna Windowsservrar i lönndom – under skrivborden. När Linux och öppen källkod börjar dyka upp vara det Microsofts tur att använda FUD-metoden.

I fortsättningen är det stora molnet som gäller och det är uppenbart att företag som börjar köra applikationer från Google kan räkna med rädsla, osäkerhet och tvivel.