Vi svenskar har en aning mer personlig koppling till bluetooth än vad resten av världen har. Dels på grund av namnet, som hämtats från den danske vikingen Harald Blåtand, men kanske mest på grund av att det är svenska Ericsson som utvecklat grundstommen till tekniken.

I korthet kan det sägas att blåtand är ett protokoll för trådlös kommunikation över korta sträckor och en slags ersättare till den ganska primitiva ir-tekniken som krävde fri sikt till mottagaren. Med blåtand räcker det istället att enheterna befinner sig inom räckhåll för varandra.



Grunderna spikades redan 1994, men det var inte förrän 1998 som bollen sattes i rullning på allvar i och med att Bluetooth SIG (special interest group) bildades tillsammans med ett flertal andra tillverkare utöver Ericsson.

Från leksak till standard
Några år senare började high end-telefoner dyka upp med version 1.1 av protokollet. Samtidigt dök de första, ganska överdimensionerade headseten upp men även en del leksaker för att påvisa användbarheten hos tekniken. Nystartade Sony Ericsson släppte en radiostyrd bil som styrdes med hjälp av blåtand och Nokia släppte en blåtandsförsedd penna.

De mer innovativa lösningarna dog tyvärr ut ganska fort och det är egentligen bara headsets och filöverföring som hängt med från start tills nu. Numera stödjer många tillverkare synkning via blåtand och program för att styra en datormus via telefonen är ett ganska vanligt inslag. Även skrivare utrustas i vissa fall med blåtand och det finns en ganska stor skara tangentbord och möss för vanliga datorer med tekniken.

Gustav Brusewitz, presstalesman på Sony Ericsson håller däremot inte med om stagneringen:

- Visst handlar det mycket om headsets, men för oss handlar det om så mycket mer. Dels har vi våra blåtandsklockor som vi precis uppdaterat och så händer det en hel del i musiksegmentet med bland annat blåtandshögtalare.



Parallellutveckling
Parallellt med att blåtandsstandarden uppgraderades till version 1.2, 2.0 och nu senast 2.1 har två tekniker hittills utvecklats vid sidan av. För protokollversionen 2.0 och 2.1 har EDR, eller enhanced data rate, lagts till för att öka överföringshastigheten (som i dagsläget ligger på maximalt tre megabit per sekund). En annan parallell utveckling är a2dp, advanced audio distribution profile, som främst används för att kunna överföra stereomusik trådlöst till såväl hemmastereos som headsets.

Wibree-tekniken, som först sågs som en strömsnål konkurrent till blåtand, slogs samman med blåtandsprotokollet under 2007 för att leda till en strömsnålare variant. Än så länge har den inte implementerats i någon större skala, men även det är ett sidospår som tekniken slagit sig in på.

Snabbare i framtiden
Framtidens blåtand kommer inte helt oväntat att erbjuda snabbare överföringshastigheter. Kodnamnet för nästa uppdatering av protokollet har än så länge bara kodnamnet Seattle, men dess främsta funktion är att erbjuda hastigheter upp till 480 megabit per sekund. Detta ska uppnås genom att kombinera blåtandsprotokollet med UWB, ultra wide band, en teknik som är mest känd inom hemmabiosegmentet för trådlös överföring av ljud och bild. Hastigheten är dock inget som Gustav Brusewitz lägger stor vikt på.

- Sammankopplingen av prylar trådlöst har kanske inte gått så fort som vi önskat, men vi jobbar på det. Inte minst inom ljudsegmentet där vi kommer att få se en hel del intressant inom kort.