Speciellt gäller det här Facebook. Nyligen tog jag bort tre fyra kontakter på communityn. Och jag tackade nej till två vän­förfrågningar. På en fest i helgen träffade jag på flera andra som gjort på precis samma sätt. De tyckte att det kändes
pinsamt och undrade om det verkligen var ett socialt acceptabelt beteende.

För mig är Facebook ett ganska privat nätverk. De statusuppdateringar som jag och andra gör fungerar som mikrobloggar och ger ibland ganska intima beskrivningar om vad folk sysslar med för närvarande.

Ännu mer privata är ofta de bilder som läggs ut. Det dyker inte sällan upp foton på folk i bikini eller mosiga människor på blöta fester. Något för den närmare kretsen, men inte för lösa kontakter, allra minst affärs­bekanta, chefer eller i mitt fall källor.

När det gäller kontakter på den affärsmässiga nivån är det en helt annan sak med Linkedin. Här lägger jag gärna till kontakter som jag har pratat med i tre minuter på någon mässa.

Linkedin är perfekt för att hålla reda på dem. Förhoppningsvis ser de till att uppdatera sina mejl när de byter jobb också.

Linkedin använder jag också aktivt i jobbet. Det fungerar jättebra för att få snabb respons på frågeställningar jag jobbar med, främst artikeluppslag. Svaren brukar strömma in, särskilt om frågan är ställd på engelska.

Men jag använder det också för att fixa lunchdejter med människor jag inte har träffat på länge. Senast i dag var jag på en sådan, vilken gav mig en hel del.

Så här tror jag att fler och fler kommer att använda verktygen. Den hittillsvarande stora trenden att arbete och fritid flyter ihop luckras upp. Det medför att de sociala nätverkssajterna får en mycket tydligare uppdelning än tidigare.