Trenden med spel som kombineras med hårdvara av olika slag har alltid funnits. Ända sedan 1990-talets begynnelse har det med jämna mellanrum dykt upp spel som bygger på ett koncept bortom standardkontrollerna till tv-spelskonsolerna.

Nintendos åttabitarsspel ”Duck Hunt”, med tillhörande ljuspistol och Segas ”Bass Fishing”, med tillhörande virtuellt kastspö är två mer lyckade exempel från det förra decenniet.

I dessa piratkopieringens tider har dock spel med exklusiv hårdvara blivit ett effektivt vapen mot illegal nedladdning – och konceptet har förstås därmed aktualiserats. Man kan ju inte gärna ladda ner en plastgitarr till Guitar Hero på The Pirate Bay eller buzzers till quizspelet ”Buzz!” .

Att just Guitar Hero blivit en sådan totalsuccé beror förstås inte bara på den tillhörande hårdvaran, utan även på att man får ikläda sig drömrollen som rockstjärna för en stund.

Spelet har visat sig appellera till en bredare marknad än gängse tv-spel, och alla kan vara med. Ett familjenöje, helt enkelt, och samtidigt en optimal isbrytare på fester. Konkurrenterna till Activisions succéspel lyste länge med sin frånvaro, till dess att MTVs ”Rockband” kontrade med samma koncept med i full bandsättning: trummor, bas, sång och gitarr i ett och samma spel. Nu kunde man spela tillsammans som ett helt band.

Guitar Hero har hängt på temat med ett helt band och i Stockholm i torsdags natt släpptes de första exemplaren av spelets fjärde generation, ”Guitar Hero IV – World Tour”.
Releasefesten i Webhallens butik på Sveavägen slog upp portarna vid 20-tiden på torsdagskvällen och innan dess ringlade kön 50 meter lång längs gatan.

Förbipasserande lär ha funderat både en och två gånger på vad som var i görningen, då många av de köande var utklädda.
I samband med spelsläppet anordnades en tävling i spelet, där band fick tävla om kompletta Guitar Hero-paket. Det handlar förvisso om att lira tajtast och sjunga renast för att få bra poäng i spelet, men extrapoäng delades ut till dem som valt att klä ut sig.

– Tanken var ju att det här skulle vara avgjort vid 22-tiden, men vi hade aldrig räknat med så många band, så vi får se hur lång tid det tar, konstaterade en oerhört nöjd Janette Cohen Scalie, pr-ansvarig hos Activision, när tävlingen drog igång.

Webhallens lokaler blev också knökfulla på nolltid, med runt 400 besökare, och stämningen påminde mer om den på ett intimt klubbgig med någon extremt hajpad artist, snarare än en releasefest för ett spel.

Först ut var bandet ”I can has GH” (”Du stavar det rätt, det vill säga fel va? Det är ironiskt” påpekade killarna) som körde Bon Jovis ”Living on a prayer”, med tillhörande öronbedövande allsång från publiken i så väl verser som refräng.

Bandet, bestående av de 16-åriga grabbarna Robert Nabel, Claes Thor, Philip Burenstam Linder och Edward Hicks från Stockholm, satte en hög standard direkt med en träffsäkerhet på hela 96 procent i snitt i sitt uppträdande.

– Jag hörde mig själv lite dåligt till en början, men det tog sig på slutet, sa vokalisten Robert Nabel till CS direkt efter uppträdandet, till synes inte helt nöjd med ett resultat som de flesta skulle såga av sig ena armen för att uppnå i spelet.
Då hade grabbarna inte ens tränat särskilt hårt inför evenemanget (”Nja, vi körde en gång i tisdags”).

Merparten av de mer eller mindre utklädda banden utgjordes av 1990-talister med fingerfärdigheter i Guitar Hero som sannolikt skulle räcka rätt långt även i internationella tävlingssammanhang.

Som vinnare stod dock till slut kvartetten ”Sneaky Bastards”.