Han hade attackerat ”cyberspace”. Vi skulle sitta ensamma. Isolerade. Känslolösa. Tysta. Framför våra.
I mörkret hotfullt glödande. Skärmar. Tappa förankringen.

Bli likgiltiga inför våld. Dataspelen, internet, cyberspace – allt det där nya – var lika med fascism. En sidogren till vapenindustrin.

Så sade den dyre humanisten och författaren.

Jag kan inte sägas ha varit inkonsekvent under åren utan läxade upp honom:

”Det finns ett grundläggande fel i dessa bilder av cyberspace. De beskriver gårdagens mediesituation, där folk blev matade med information uppifrån. Journalister, staten, företagen sände ned sina signaler till undersåtarna och folk tog passivt emot. Det är när informationsmatningen är centralt kontrollerad som fascism kan uppstå.”

Att nätet var okänt då för 14 år sedan står klart nu:

”Äntligen har vi fått möjlighet att sända själva. Just nu sitter horder av ynglingar och skapar så kallade hemsidor på World Wide Web ... Om humanisterna gav sig ut i cyberspace skulle de finna att tankens och det skrivna ordets renässans är här. På datornäten byter folk texter som aldrig tidigare genom till exempel elektroniska ’mejlinglistor’ (diskussionsklubbar).”

Det är kul att ha rätt. Jag förutsåg dock inte en sak: att människan är för social för sitt eget bästa. Det värsta straffet vi har uppfunnit näst döden är trots allt isolering.

Risken för ”social overload” gick mig förbi. Jag menar hur social kan man bli utan att regrediera till grottstadiet?

Min egen dator liknar alltmer tomtarnas vaktparad på julafton. Det kvittrar och kväker och blippar och ikonerna studsar otåligt för att man ska förbarma sig över just MSN eller Skypechatten eller Qruiser.

Listflash: 43 nya mejlinlägg på en timme. Och det droppar in kommentarer på bloggen som skall modereras och näpsas eller berömmas.

Kvack, kvack. Någon har lagt in ett foto på Facebook som man bara måste reta den porträtterade för.

Drrroing! Det bekanta harp-ackordet indikerar att Bo Cavefors vill dela med sig av en fantastisk anekdot ur sitt djärva liv.

Det måste prioriteras och kommenteras.

Mitt stora problem nu är att jag är så hopplöst asocial att jag inte ens börjat med mikrokvittrandet genom Twitter och Jaiku och Bloggy när alla andra redan är där.

Jag förstod inte 1995 att vi skulle riskera bli sittande runt lägerelden och dra historier resten av livet, att vi
i all oändlighet skulle avhandla om det är rätt eller fel att bränna ned grannbyn när den varit stygg.

Eller att vi skulle sitta och rita grottmålningar av stamhövdingen och en giraff och sedan byta huvuden på dem till allmänt skratt och stoj.

Kan social overload leda till att ingen längre går på jakt och drar hem bytet?

Se där, en intressant fråga att diskutera framöver.

På Facebook. Och bloggen. Och mejlinglistan. Och chatten. Vad tror du?

Pling, men svara då!

Oscar Swartz är nätveteran, ekonom och skribent som även bloggar på swartz.typepad.com/texplorer