Men någon gång på 1920-talet vände matchbilden. Decennierna därefter toppades det röda laget, då kallat Folkhemmet, av bollgenier som Per Albin Hansson, Ernst Wigforss, Östen Undén och så småningom Tage Erlander och Gunnar Sträng.

Det blå laget släppte in det ena långskottet efter det andra och bytte så småningom ut grosshandlarna mot tunga industrialister, som Axel Wenner-Gren, Assar Gabrielsson och Marcus ”Dodde” Wallenberg. Men vad hjälpte det?

På 1970-talet såg det ut som det röda laget var på väg att avgöra matchen. Forwarden Olof Palme var fenomenal.

De tunga industrialisterna var tröttkörda och den unga stjärnan Pehr G Gyllenhammar såg stundtals ut att vara ensam i sitt lag.

När alla trodde att det var kört dök en ny generation blåtröjor upp på plan – klipparna. Anders Wall, Thomas Fischer och det egyptiska superlöftet Reefat el-Sayed cirklade runt det röda laget och publiken njöt.

Men det usla motståndet invaggade spelarna i falsk säkerhet. Nu, som en blixt från en klar himmel, skottar det röda laget in mål. Tidigare stjärnor som Annika Falkengren, Jacob ”Getskägget” Wallenberg, Christer Elmehagen, Kerstin Hessius och Carl Eric Stålberg gör självmål efter självmål.

Kanske beror de röda framgångarna på att det röda laget leds av Fredrik Reinfeldt som tidigare spelat för det blå laget.

Marknadskrafterna är nere för räkning. Välfärdsstaten triumferar.

Men vad händer med välfärdsstaten om marknadskrafterna försvinner?