Hon har trasslat till det rejält: I förstamajtal och andra sammanhang anklagar hon arbetsgivarsidan för girighet. Ändå sitter hon år ut och år in i styrelsen för en av Sveriges största kapitalanhopningar och bryr sig inte om vad dess vd har för villkor. Det skorrar falskt när hon hävdar att hon blivit grundlurad när Elmehagens villkor tydligt framgår av årsredovisningen.

Frågan berör folksjälen: Bonus och ersättningar till ledningspersoner berör på djupet. Här ställs etablissemanget mot folket. Folket är, med rätta, upprört över att maktens män och kvinnor skor sig på deras bekostnad, i synnerhet i tider som dessa.

Nu har medierna blodvittring. När det här skrivs väntar alla på dramats klimax – LO-drottningens fall. En presskonferens där hon förklarar att hon måste avgå – för att inte skada rörelsen.

Jag kan inte låta bli att tycka synd om henne. Hon har slarvat på jobbet – men inget värre än så. Skurkarna i den här historien är AMFs ordförande Göran Tunhammar och dess förre vd Christer Elmehagen.

Tunhammar gjorde ett undermåligt jobb när Elmehagens villkor omförhandlades 2004 – både i förhandlingen och i att förklara för styrelsen vad som överenskommits.

Varför fick Elmehagen så generösa villkor? Varför byttes han inte ut om han krävde så befängt hög ersättning för att förlänga sitt kontrakt? Varför lyckades Tunhammar inte förklara hur dyrt det skulle bli? Ville han inte?

Christer Elmehagen utnyttjade situationen när hans förordnande skulle förlängas. Det är inte olagligt. De flesta skulle säga att han var smart och affärsmannamässig.

Men det är moraliskt tvivelaktigt. Hans agerande underblåser den girighet i börsbolagen han som företrädare för ägarna ville motarbeta.