Visst. När världsekonomin kraschar och jordens regeringar pumpar in fantasisummor i bankerna är vi tacksamma för att de sparar el motsvarande tio dammsugare och kallar sig gröna.

På Topp 500-listan över superdatorer är finansbranschen den största - efter forskning.

Innan jag blev nätguru (hmm ...) ägnade jag ett antal år åt Handelshögskolan och doktorandprogram i finansiell ekonomi i USA.

Doktoranderna var ofta asiatiska mattegenier.

Akademiska institutioner granskar väl kritiskt sitt studieobjekt, de finansiella marknaderna?

Dream on. Jag letar upp min blixtrande intelligente indiske professors hemsida och ser att den framhåller hur mycket han konsultat hos och tränat investmentbanker som Goldman Sachs, Morgan Stanley och Lehman Brothers.

Tänk att det kunde gå så illa trots all beräkningskraft och alla superhjärnor som finns i bakgrunden. Eller vänta, kanske är det tvärtom?

Professorerna Robert C Merton och Myron Scholes slog mynt av sina Nobelpris i ekonomi.

Deras fond Long Term Capital Management gjorde fina vinster i ett par år. Sedan förlorade de hela kapitalet på fyra månader 1998.

Datorerna var inte programmerade för rysk devalvering och östasiatisk finanskris.

Amerikanska riksbanken organiserade ett räddningspaket för LTCM. En del hävdar att Wall Street nu blev övertygat om att staten alltid träder in när det kniper. Blås på, alltså!

Scholes, ja. Ena geniet bakom Black-Scholes optionsprissättningsformel som varje finansstudent drillas i. Fischer Black gick från professorsstolen till att bli partner i Goldman Sachs 1984 för att utveckla nya komplicerade finansiella instrument.

Just de historierna finns inte återgivna i Johan Norbergs rafflande bok om finanskrisen, En perfekt storm.

För att vara laissez faire-liberal sprider Norberg skulden jämnt i undertiteln även om akademin saknas: ”Hur staten, kapitalet och du och jag sänkte världsekonomin”.

Han noterar att Hank Paulson gick från vd-posten för just Goldman Sachs till att bli finansminister hos Bush och kunde casha hem sina 700 miljoner dollar i bonusar för att sedan kräva 700 miljarder för att rädda den egna branschen från kollaps.

Norberg är för snäll, dock. Finansvärldens hjärnor gör egentligen samma sak som kosmetikabranschen: förpackar standardkomponenter i en gyllene burk och tar skamlöst betalt av mindre vetande.

Störande kanske, men beautybranschen sänker inte världsekonomin.

Det tragiska är att så många begåvningar använder så mycket datakraft till så lite nytta.

Eller så stor skada.

Finansbranschen vore mogen för motsvarigheten till it-världens piratrörelse: för fri information, öppen källkod och social produktion.

Då skulle kanske övervinsterna försvinna och fler mattesnillen kunde hålla på med nyttigheter i Silicon Valley och Kista.