På senare år har 3d-film blivit ett allt vanligare inslag på biograferna, särskilt bland de datoranimerade filmerna. Men tekniken är inte på något sätt en nykomling i branschen, utan 3d-filmen är faktiskt nästan lika gammal som filmen själv.
Men innan historielektionen kan börja börjar vi med att titta närmare på tekniken.

Lura ögat
För att få fram rörlig bild i tre dimensioner, så kallad stereobild, på en platt duk gäller det att lura ögat genom att skicka två olika bilder samtidigt som hjärnan sedan omtolkar till något tredimensionellt.

Den äldsta och mest klassiska tekniken för detta är att skicka ut bilder med gröna respektive röda toner. Betraktat genom de klassiska 3d-brillorna med röda och gröna linser ger det 3d-effekt, med nackdelen att bilderna oftast är ganska färgfattiga eller helt enkelt svartvita. Det fungerade på femtiotalet när svartvit film fortfarande var ett ganska vanligt inslag på biograferna, men färgfilm och den här typen av 3d gjorde sig aldrig speciellt bra.

Den äldre metoden kallas anaglyf, medan en nyare och mer modern version av det hela kallas polarisering. Det är denna teknik som används i dagens 3d-filmer. Fortfarande krävs ett par 3d-glasögon, men numera ser de ut som ett par vanliga glasögon och de rödgröna linserna är ett minne blott.

Polarisering bygger kortfattat på att både glasögon och projektorns lins har olika vinklar för de olika ögonen vilket skapar intrycket av djup. Bilden i sig behöver antingen köras via två projektorer som skickar olika bilder i synk, eller den mer moderna varianten att en projektor skickar de två bilderna synkroniserat och växlar mellan dessa.

Det finns givetvis en uppsjö andra tekniker, men de återkommer vi till.

Gammal teknik
De första experimenten med 3d-film började faktiskt så tidigt som i slutet av 1890-talet då tekniken med två projektorer som visade film först prövades. Det skulle dock dröja ända tills 1922 då den första 3d-filmen visades för allmänheten; The power of love som visades på Ambassador hotel i Los Angeles med det rödgröna anaglyf-formatet.

Under de kommande årtiondena levde 3d-filmen däremot ett ganska stilla liv, med någon enstaka premiär här och där, mest för att testa olika tekniker. Filmindustrin hade istället fullt upp med att lansera både talfilm och färgfilm.

Guldåldern
Det var först i början av femtiotalet som 3d blev riktigt stort, då startskottet blev filmen Bwana Devil från 1952 som var den första filmen i färg som utnyttjade stereobild. Efter ett par storfilmer i formatet dalade populariteten dock snabbt. Mycket beroende på att de två projektorerna som behövde användas ofta hamnade ur synk med varandra vilket orsakade mer huvudvärk än djupseende hos besökarna.

Efter att filmmakarna gått tillbaka till ritbordet för att förbättra processen återkom den i slutet av 1953 med samma typ av anaglyfprocess som tidigare. Året efter blev den dittills mest framgångsrika tiden för 3d-filmen, där Creature from the black lagoon rönte störst framgångar, så stora att det blev den enda filmen under den tiden som fick en uppföljare i 3d, Revenge of the creature. Det tog däremot mindre än ett år innan 3d dog igen, ironiskt nog av precis samma anledning som tidigare med filmer som hamnade ur synk och orsakade huvudvärk.



Tynande tillvaro
Under resten av 1900-talet levde 3d-filmen ett ganska trist liv med endast någon enstaka storfilm som visades i formatet, mest noterbart är Hajen 3D 1983 då även svensk television började visa 3d i och med det kultförklarade programmet TV-Piraterna.

Under åttiotalet tog däremot en annan konstform 3d under sina vingar, spelbranschen. Först och främst har det sedan dess handlat om ”platt” 3d-grafik, med det riktiga startskottet i Wolfenstein 3d och Doom i början av nittiotalet. Riktig 3d har dykt upp i spelbranschen lite här och där, mest känt är kanske hela hypen med virtual reality under nittiotalet.

Under senare år har bland annat Nvidia gjort försök med polariserande 3d-brillor, senast 3d Vision-paketet som M3 testade i våras, men det är inget som riktigt tagit fart ännu, kanske just för att det krävts ett par glasögon för att få fram 3d-effekten.



Återkomsten
Den moderna 3d-eran började 2003 i och med James Camerons dokumentär Ghosts of the abyss. Filmen använde sig av polariseringstekniken som vid den här tiden utvecklats tillräckligt för att kunna användas i kommersiella sammanhang utan felsynk och huvudvärk. Starten blev dock ganska trög, Spy kids 3D är en av de få större titlarna från perioden (med såväl Hajen som Fredagen den 13:e som tidigare exempel var det givetvis den tredje delen i serien som gjordes i 3d).

Enligt skeptikerna var det dock bara ytterligare en kort fluga, men enligt Thomas Runfors, informationschef på SF Bio finns det anledning att ta notis den här gången.

- Tack vare den digitala tekniken är dagens 3d idag en stor skillnad jämfört med det som vi sett tidigare. Borta är de röd-gröna glasögonen, huvudvärken och den halvtaskiga kvaliteten. Dessutom tror jag filmmakarna har förstått att det inte bara handlar om effektsökeri – det måste också finnas en bra historia i botten.
Fortfarande handlade det mycket om Imax-formatet som fick 3d-behandlingar, vilket gjorde att vi svenskar inte hade mycket utbyte av det hela då landets enda Imax-biograf, Cosmonova, mestadels visar dokumentärer.

2008 tog det däremot fart rejält i Hollywood, vilket har gjort att vi börjat se 3d-filmer även i Sveriges vanliga biosalonger. Nu började även stortitlar presenteras i 3d-formatet, bland annat Nightmare before Christmas och remaken av Resan till jordens medelpunkt. Datoranimerade titlar som Monster vs Aliens och Ice Age 3 är exempel från i år som visats i 3d på svenska biografer.
Samtidigt har Pixar sagt att från och med filmen Up ska alla deras filmer även visas i 3d.

- Alla som har sett de nya 3D-filmerna som gått på bio, till exempel Bolt och Ice Age 3 ser skillnaden mot de äldre filmerna, menar Runfors.

- Till jul kommer James Camerons nya film Avatar som spås bli det verkliga genombrottet. Skillnaden ligger i den nya digitala tekniken och de nya glasögonen som verkligen ger en riktig och genuin 3D-upplevelse. Detta i kombination med stora dukar där man nästan absorberas i filmen gör att det verkligen är en skillnad denna gång.



Fortfarande krävs det speciella glasögon för att kunna avnjuta stereobild, men det är teknik på gång som ska göra det möjligt att skippa brillorna en gång för alla, både i biosammanhang och i hemmiljön. Exakt vad återkommer vi dock till när vi tar upp vilka 3d-prylar som finns och är på gång. Men hur kommer biograferna då se ut om ett årtionde när det gäller 3d-film? Enligt Thomas Runfors är det svårt att sia om saken.

- Men alla majorbolag i Hollywood har sagt att åtminstone alla animerade filmer kommer i 3d framöver. Sedan är det ju också en fråga om hur snabbt biografägarna världen över ställer om till digitala projektorer – vilket ju är en förutsättning för 3d. Det är en stor investering per biograf.

- Det vanliga ”2d”-formatet kommer nog att finnas kvar och alla filmer kanske inte passar att göras i 3d. Gammal teknik kan ju ibland förstärka en känsla – idag görs ju filmer i svart-vitt eller med en skakig handkamera för att det passar filmen bättre.