Vi kan bedöma avstånd och se djup inte bara på grund av erfarenhet, perspektiv och andra bildmässiga ledtrådar utan också genom att ögonen sitter en bit ifrån varandra och betraktar världen från två olika vinklar. Så för att spela in film för båda ögonen behöver vi helt enkelt två kameror som placeras på ett lämpligt avstånd från varandra och som spelar in samma scen samtidigt.
Att sedan spela upp dessa två tagningar för vardera ögat är däremot aningen mer invecklat.

Glasögon
Det stora problemet med uppspelningen är att vi ofta har en ensam bildskärm eller projektorduk och hur vi får olika bilder på dessa att nå olika ögon är inte helt uppenbart. Det låter enkelt att istället placera en liten bildskärm framför varje öga men detta är inte bara dyrt och komplicerat i dagsläget utan dras med en rad andra mer eller mindre svåra praktiska problem.



Den absolut populäraste tekniken som blev vanlig redan på 50-talet är de klassiska röda- och blågröna glasögonen som finns i ett antal versioner (bland annat ett optimerat alternativ för ntsc-systemet som använder gult och mörkblått i stället, då detta system inte har så bra återgivning av rött). De två inspelningarna spelas upp med varsitt färgfilter och visas samtidigt på samma duk eller bildskärm.
Glasögonens olikfärgade linser neutraliserar den egna färgen och ögonen får därmed bara se varsin av de valda färgerna. De första kända visningarna gjordes redan på 20-talet. Problemet är förstås att färgfiltreringen stänger ute respektive färger och 3d-effekten uppstår därmed mer eller mindre på bekostnad av färgåtergivningen.

Två blir en
Precis som med de följande teknikerna användes i början dubbla projektorer – en för varje öga och källmaterial –och att hålla dessa två synkroniserade i tid och rum var väldigt svårt samtidigt som problem med detta gjorde visningen obehaglig eller omöjlig att se.

På 1960- och 70-talet började man därmed trycka om filmen till en enda bildkälla för att kunna klara sig med en projektor och ett flertal tekniker användes för att dela upp bildrutorna per öga och få med dessa på samma filmrulle.

I dagens digitala värld åstadkommer vi enklast detta källmaterial genom att öka bildhastigheten markant och lägga de olika ögonens bildrutor efter varandra i samma videofil. 3dhd exempelvis som är en kommande hemmabiostandard visar 1080p-film i 120 bilder per sekund vilket ger 60 bilder till varje öga.
För att visa upp detta krävs bildskärmar och projektorer som klarar av bildhastigheten vilket i dagsläget innebär ett beroende av nya produkter med främst plasma- eller dlp-teknik. 3dhd använder sig sedan av en annan väldigt vanlig glasögonteknik som från början var helt mekanisk för att separera ut dessa bildrutor till rätt öga.

Konceptet går ut på att visa varannan bildruta för respektive öga och sedan så gott det går hålla för det andra ögat – med perfekt synkronisering. Därmed nås varje öga endast av rätt bild och vi får även full färgåtergivning. Dessa glasögon använder idag oftast lcd-paneler som relativt snabbt kan skifta mellan att låta ljus passera eller blockeras även om det är svårt att få det hela perfekt.
För att synkronisera dessa med bildvisningen behöver glasögonen aktivt prata med bildenheten och dessutom matas med ström så de är normalt kabelförsedda eller på andra sätt lätt otympliga – men de senaste modellerna är trådlösa och förvånansvärt smidiga.



En fördel är att själva bildskärmen eller projektorn inte behöver vara särskilt avancerad – bara den klarar av den ökade bildhastigheten och synkroniseringen till glasögonen så gör dessa och bildkällan resten. Detta var ett vanligt förekommande system till datorer med spelinriktade grafikkort som levererades med liknande glasögon samt drivrutiner som åstadkom effekten i befintliga 3D-spel – om än inte alltid i tillräckligt hög bildhastighet för att det skulle kännas behagligt.

Snabb polarisering
Dagens förmodligen smidigaste glasögonsystem använder sig istället av polariserade linser som bara släpper igenom ljus med liknande polarisering. För att få detta att fungera behöver bilden polariseras vilket görs genom speciella linser framför projektorn eller projektorerna och en speciell filmduk som reflekterar ljuset med bibehållen polarisering.



Den kanske mest kända biotekniken som utnyttjar detta i dagsläget är från Reald och behöver bara en projektor i biosalongen som utrustats med en speciell polariseringslins som snabbt kan byta polarisering mellan varje bildruta.
Bilden projiceras i 144 rutor per sekund och publiken bär glasögon som polariserats cirkulärt åt vardera hållet som också tillåter bäraren att luta och vrida huvudet på olika sätt utan att effekten försämras. Om källmaterialet är i 24 fps visas alltså samma bildruta tre gånger per öga – detta görs för att reducera effekten av att de olika ögonens bilder inte visas samtidigt utan efter varandra och vi luras lättare att tro att vi faktiskt ser samma bild med båda ögonen samtidigt.

En nackdel med polariseringstekniken är att hälften av ljuset helt enkelt blockeras vid projektorn eftersom endast korrekt polariserat ljus släpps igenom för varje bildruta. Detta kompenseras delvis med en ljusstarkare projektor och en mer högreflekterande duk.



Det lär dröja innan polarisering av bilden för hemmabruk blir vanlig eftersom tekniken är relativt komplicerad. Realds mer tillgängliga lösningar för hemmabio utnyttjar de aktiva lcd-glasögonen istället även om de nyligen lanserat mer mobila polariseringslösningar till både projektorer och crt-bildskärmar. Men då snackar vi helt andra prisklasser och en del övriga krav och nackdelar, som att en speciell projektorduk behövs och att endast linjär polarisering fungerar.

Utan glasögon
Det ultimata vore förstås att slippa konstiga glasögon och området har nyligen börjat utvecklas mot tillgängliga konsumentprodukter. Genom att låta ljuset nå ut genom en bildskärm i väldigt specifika vinklar kan man uppnå sittzoner där ens ögon ser två olika bildkällor. I exempelvis en vanlig tv kan flera sådana zoner skapas så att flera kan titta på samma bildskärm med bibehållen 3d-effekt.

Problemet är förstås att det krävs att betraktaren håller sig relativt stilla och har ögonen i en zon – detta blir snabbt uttröttande och leder tydligen lätt till besvär. En ganska ny taktik är att försöka följa betraktarens ögon och rikta om bildskärmens filter för att skapa dynamiska zoner. Det finns idag bland annat en mobiltelefon som använder en bildskärm med en fast zon för 3d-effekt.

Ljus framtid
3dhd-standarden kan bli den stora dragkraften för att på allvar lansera blu-ray som lagringsformat. Å andra sidan finns det redan idag minst en tv-kanal med 3d-sändningar vilket visar att lagringsmediet egentligen är oväsentligt. Det är dock ingen tvekan om att 3d-film just nu genomgår en rejäl nytändning på grund av enklare produktionsteknik och välpresterande visningsteknik, som ger både hög upplösning och riktigt schyst 3d-effekt. Och att döma av vad M3 såg visas upp på IFA-mässan i Berlin härom veckan är alla tillverkare med på tåget. Under 2010 bör vi se prylarna i butik. Och vilka prylar det rör sig om kan du läsa mer om i morgon.