Det finns en snedvridning i vårt tänkande kring öppenhet, en förutfattad mening. Rädslan för öppenhet gör att vi i första hand ser nackdelarna med det öppna – och förselarna med slutenhet. Det hävdar James Boyle, professor i juridik på Duke University i North Carolina och en av grundarna till Creative Commons.

– Det är en kulturell torgskräck, säger han under sitt inledningstal på Internetdagarna.

Orsaken är att tänkandet fortfarande baseras i den fysiska världen, hävdar James Boyle. Där är det logiskt att ha kontroll, över ditt och mitt, över vem som har rätt att använda vad. Immaterialrätten är en annan värld där samma logik inte gäller längre. Idéer kan inte förbrukas, det går det att dela med sig och ändå ha allt kvar.

– Vi är i ett gravitationslöst tillstånd. Internet är det fria fallets värld och vi måste anpassa oss till den.


James Boyle i aktion.

Han ger tre exempel på företeelser vi inte kunnat drömma om förut.

Själva internet är en sådan, ett världsomspännande öppet nät skapat av ett gäng nördar.

– Det är inte en myndighet som skapat internet. Hade det varit det skulle det se ut som Minitel eller text-tv, säger James Boyle.

Ett annat exempel är Linux, vars tillkomst gått rakt emot alla föreställningar om hur ett operativsystem blir till.

Och om någon för 15 år sedan kommit med idén om att sammanställa ett uppslagsverk genom att sätta upp en sajt och låta vem som helst redigera den?.

– Den personen hade letts iväg till ett madrasserat rum, fått lite trevliga droger och blivit klappad på huvudet, säger James Boyle.

Han understryker att han absolut inte säger att den öppna vägen alltid är bäst. Men den där snedvridningen måste vi vara medvetna om. Lösningen är att myndigheter och lagstiftare som ska fatta beslut om upphovsrätt eller annan immaterialrätt tittar på de empiriska bevis som finns.

– I dag är det de som har rättigheterna som får frågan: Fungerar det här monopolet ni har? Ja! Vill ni ha ännu fler rättigheter? Ja!

– Det är som om upplysningen och den vetenskapliga metoden är helt glömd. Vi måste titta på bevisen. Det kan tyckas vara ett radikalt förslag men det är det enda rätta, säger James Boyle lakoniskt.

Han kallar den amerikanska upphovsrättslagen från 1976 för ett av de dummaste policybesluten de senaste 200 åren. Innan dess gällde upphovsrätten i 14 år, med möjlighet till förlängning i 14 år om upphovsmannen bad om det. Det var det bara 15 procent som gjorde.

– Trots det fattades beslut om att förlänga upphovsrätten till livstid plus 50 år. Där stoppades möjligheten att i dag kunna bygga ett digitalt Alexandria, säger James Boyle.

Ytterligare skärpningar har skett sedan dess, även i Europa, eftersom beslut på området ofelbart följs av att andra länder följer efter i harmoniseringens namn.

– I musik kan du harmonisera nedåt och uppåt. Immaterialrätt harmoniseras alltid uppåt. Det är som en kör av galna sopraner, säger James Boyle.