Det är inte bara i jobbet som Sharepoint-konsult på Microsoft som Niklas Nihlén går på djupet. En stor del av fritiden spenderar han nämligen ett par meter under vattenytan, då hans stora passion är undervattensrugby.

– När jag var liten var jag intresserad av dykning och gick med i en dykarklubb som heter DK Nemo. Sedan visade det sig att de hade undervattensrugby och de började rycka i en och så testade jag det 1990. Efter det lade jag dykningen på hyllan, säger han om varför han valde den ganska okända, men hårda sporten.

Sporten som väckte hans intresse är ett slags mischmasch av olika sporter. På planen, i den djupa delen av en tävlingsbassäng, står två korgar på botten. Bollen är ungefär stor som en handboll och fylld med saltvatten för att den ska sjunka till botten. I övrigt är det i princip rugby som gäller, det vill säga det är hårt och tufft, och ett fåtal men desto viktigare regler.

– Man får bara attackera bollföraren, det är en viktig regel. Känner man att man håller på att drunkna så släpper man bollen och då försvinner alla. Man får inte attackera utrustning heller, det vill säga inte dra i cyklop, fenor eller badbrallor. Och så får man inte ta halsgrepp eller attackera huvudet.

Utöver själva spelplanen är utrustningen ganska enkel. Suspensoar, simfenor, dykmask, snorkel och gärna dubbla badbyxor, är vad som krävs.

– Sedan behövs det lite egendesignade remmar för att hålla grejerna på plats och jag brukar dessutom ha tandskydd eftersom jag har en plasttand som brukar åka någon gång per år, säger Niklas Nihlén.

Och det är som sagt styrka och bra kondition som krävs i högre grad än de egenskaper man förknippar med undervattensaktiviteter, som till exempel förmågan att hålla sig under ytan länge.

– Jag vet inte hur länge jag kan hålla andan, jag har inte mätt på länge. Det viktiga i den här sporten är inte att kunna hålla andan länge utan att kunna återhämta sig snabbt. Man dyker ner och kanske är nere runt 20-30 sekunder. Det är mer intervallintensivt än för en fridykare som kanske kan hålla andan i tre minuter

Hans lag, Stockholmspolisen, spelade SM-final för ungefär två veckor sedan. Motståndarna Malmö Triton vann dock båda matcherna med klara 4-0, så det blev karriärens andra SM-silver för Niklas Nihlén.

– Men jag var inte med, så jag skyller på det, skrattar han.

Orsaken till hans ofrivilliga uppehåll är att han har fått blodproppar i lungorna.

– Jag ska äta blodförtunnande medicin i sex månader, så får vi se, säger han, men säger därefter att han snart tänker vara tillbaka.

Om inte annat så gav landslagsdebuten mersmak. Totalt blev det fyra landskamper i nordiska mästerskapen som gick i Trondheim i vintras. Sverige fick nöja sig med brons, efter Norge och Finland.

– Annars har Sverige varit ganska dominanta i sporten. Vi var regerande världsmästare till inte alltför länge sen.

Hur stor är sporten i Sverige?
– Jag har hört någon siffra om att vi är 800 utövare i Sverige. Det finns en elitserie med sju lag och två division ett-serier.

Ser man till utövare är sporten troligen störst i Tyskland. Det var också där sporten startade på 50-talet när en tandläkare vid namn Josef Grimmeisen kom på idén, som senare utvecklades till en fullfjädrad sport.

För Niklas Nihlén och andra utövare krävs det en hel del engagemang och kärlek till sporten för att utöva den. Det är knappast något som kommer gratis, utan precis som nere på plan så är det hårt kämpande som gäller. Dessutom kostar det en hel del.

– Det är rätt dyra badhyror här i Stockholm och vår sport lider väldigt mycket av att vi har svårt att få sponsorer, eftersom man inte ser något.

Brukar det vara någon publik då?
– Nja, det är mest fruar och barn. Det finns bassänger med fönster, men här i Stockholm är det svårt att ta sig till de fönster som finns, det innebär dessutom att man måste stå i något skitigt pumprum. Det bästa sättet att se bra är att lägga sig på bassängkanten och ta på sig simglasögon och titta ner.

På Microsoft är det främst de närmaste kollegorna som känner till hans passion för undervattensrugby. Men reaktionerna när han berättar om det brukar vara nyfiket positiva.

– De flesta tycker att det är kul och udda, men många blandar ihop det med vattenpolo.

Har du någon nytta av det i jobbet som konsult?
– Nej, inte direkt. Jag var lagledare ganska många år för Nemo och ledarskap i föreningslivet och en generell idrottsbakgrund är väl alltid bra att ha. Det innebär att man har ett driv och förmågan att organisera.

Även om det är en liten sport så har den spridit sig och utövas numera i flera länder. Förutsatt att han kan spela igen efter bakslaget med lungorna, så blickar han redan fram emot nästa mål. Under nästa år hägrar nämligen VM i Colombia.

I artikelserien Efter Jobbet träffar IT24 en branschpersonlighet med ett ovanligt fritidsintresse. Det här är den femte delen.