Visst är det något visst med de små loken som rasslar sig fram över rälsen när du vrider på handtaget på transformatorn? Hallå där, stopp! Det var förr. Vad vi ser nu på MJ-rallarnas banor är små digitala reglersystem, mikrodatorer som bestämmer köregenskaper, rullande materiel med egna adresser som kan programmeras och kan svara. Kommandon går ut som digitala koder på rälsen och svaren kommer på samma sätt. Den blå märklintransformatorn med rött vred som du trycker på – bzzzp – för att köra baklänges, är borta för länge sedan. Nu är det korrekta accelerations- och bromsprofiler, varvande dieselmotorer, klingande klockor och korrekt tuffande ånglokomotiv.



Det är inte längre bara en rolig hobby för stora pojkar, det är ett avancerat styrsystem med mängder av inblandade signalmottagare och sändare, störningsproblem, ja kort sagt, allt som gör livet värt att leva.


INNEHÅLLSFÖRTECKNING

---

NED I DEN SLAMRANDE UNDERJORDEN
Om banan
Modulstandarder
MMM
oNe-Trak

DET ELEKTRONISKA STYRSYSTEMET
Styrsystemets historik
Hur överbryggar man 2-rål och 3-räl-järnvägar?
Industriellt styrsystem
Standarder
Körkontroll
Centralenhet och booster
Dekodern
Systemskiss
Datapaketens uppbyggnad
Adresser
Configuration Variables, CV
Multipelkörning
BEMF Programming
Retursvar - Transponding
Fjärrklarering, nej tack

REFERENSDEL
Läs mer
Programbibliotek
De vanligaste skalorna
Slutnot


Ned i den slamrande underjorden

---

En mörk man med underlig utländsk brytning möter oss utanför en anonym dörr i Bodals skola i Lidingö. Vi blir visade nedför en betongtrappa, in bakom en tjock ståldörr och in i det allra heligaste. För våra blickar brer ett enormt landskap ut sig, Ja, enormt om det hade varit i fullskala. Nu ockuperar Slamras cirka 100 meter spår, som skulle varit cirka 16 kilometer i fullskala, rum på rum i ett skyddsrum inunder skolan.

Slamra, Stockholm Lidingö American Model Railroad Association, har funnits sedan 1987 och bara byggt, limmat, lött och strösslat gräs sedan dess. Från början körde man som alla andra med analoga lok, alltså lok vars hastighet bestämdes av spänningen mellan rälerna, men det är för länge sedan borta och järnvägen är numera helt digitalstyrd. Den är av den anledningen vi är här.


Allt tillgängligt utrymme är upptaget med modelljärnväg. Disk och kaffekokning får stå tillbaka, eller iallafall skötas hukande.

Kafferummet är till höger och sen vänster och sen vänster igen och se upp för Slamra-tunneln. Givetvis ser jag inte upp, utan ned, och fastnar med kläderna i tunneltaket, orsakar en omfattande jordbävning i modellskala och delar av naturen faller ned på golvet.

– Jag sade ju att du skulle se upp!!

Vi pratar med Harald Barth som är banans digitalchef. Till vardags klappar han om superdatorerna på Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm, men nu har han iklätt sig rollen som modelljärnvägsrallare, spårpåsättare, lödnisse och oscilloskopförare.


Harald visar upp en del av en kommande skog. Trädet verkar lite stort för skala N, men det rör sig kanske om ett redwood-träd? I vilket fall som helst är det taget direkt ur naturen, i form av en strandväxt, torkat och sprayat med lämplig kalifornisk barrträdskulör.

– Slamra har existerat sedan 1987, men fick lokalen på 80 kvadratmeter i skyddsrummet i Lidingö först senare. Klubben har alltid byggt en järnväg som gått att transportera och ställa ut. Från början var banan analog och uppdelad i olika strömkretsar. Då var man tvungen att manuellt hålla reda på vilken strömkrets som fanns var. Ungefär år 2000 blev det digitala styrsystemet tillgängligt, men klubben vågade inte lägga över driften på en gång utan man tog ett styrelsebeslut på att banan skulle kunna köras både analogt och digitalt. Sedan drog vi alla kablar som behövdes och så trodde vi att vi skulle kunna köra båda systemen, men det har aldrig hänt. Efter ett år gav vi upp och insåg att det analoga inte behövdes.


Harald och klubben har ofta deltagit på Hobbymässan. Här sitter han mitt i layouten, med en väska modelljärnväg bredvid sig, en portföljmonterad variant kallad N-case (fattaru? encase... hehe).

– Visst brukar ni åka och visa upp er på Hobbymässan ibland?

– Vi kör det digitala systemet både här i lokalen och på utställningar. Och inte bara Hobbymässan utan även utställningar på Sveriges Järnvägsmuseum i Gävle och olika endagsutställningar i samband med marknader, där handlarna gärna vill ha någon som kör tågen också, medan handlarna själva säljer dem.


Besök gärna Sveriges Järnvägsmuseum i Gävle. Se vidare: www.banverket.se/sv/Sveriges-jarnvagsmuseum.aspx


Om banan

---

En av många tänkbara layouter. Denna är från Hobbymässan 2009.

Slamras bana är i skala N, 1:160 och är konstruerad med en huvudlinje som går genom alla rum. Omräknat i naturlig skala är denna linje 10 kilometer. Dessutom finns det ungefär hälften så mycket till i sidospår. Där finns några hundra växlar, bangårdar, industrier. Det mesta är byggt ur fantasin, men med inspiration från amerikanska landskap med förebild från åren 1945-1955.



Husen på banan är en aning ruckliga, som detta fyrstjärniga Star Hotel. Såna köper man väl från Faller? Ånej, det skulle inte falla Slamras medlemmar in. Istället klyver man tändstickor på längden och gör ”plankor” av dem och bygger upp husen planka för planka, och smutsar ned dem för att de ska se realistiska ut.

– Eftersom vi kör amerikanska tåg så ska landskapet passa. I ett hörn finns ett undantag, en plats som är byggd efter verkliga foton från en plats i Montana. Men vi är demokrater och det kan hända att det dyker upp svenska eller österrikiska tåg och då mobbar vi inte ut dem som kör. Vi är inte petnoga.


Undertecknad tittar upp ur ett hål mitt i en av banans vändslingor, vid mekarbordet tillsammans med Harald. Bild: Audrone Städje.


Modulstandarder

---

Det finns många modulstandarder för att man ska kunna bygga ihop järnvägen på olika sätt.


Ibland är det bara våld som gäller. Här, en instruktiv bild av hur man går tillväga för att efterjustera järnvägsmodulerna efter att de skruvats samman med de illustrerade M6-bultarna.

MMM
Flera MJ-klubbar har samsats om en typ av kompatibla moduler, landskapsbyggklossar, så att var och en kan snickra sitt lilla landskap, sin egen station, en industri, en rangerbangård, hemma på kammaren och när alla träffas kan modulerna kopplas samman och hela banan kan köras som om den vore en helhet.

H0-klubbarna använder företrädesvis MMM (Mälar Modul Möte) http://www.malarmodulmote.com/documents/Malarmodulnorm.pdf, en form av golvstående moduler på ben, med längder i steg om 200 millimeter.

oNe-Trak
Slamra har dock gått sin egen väg på modulsidan. Bland annat då MMM-standarden kräver H0-skala och Slamra kör med skala N. Eftersom Slamra-järnvägen ofta plockas ned och monteras upp på utställningar och mässor, måste den vara demonterbar. Den är uppbyggd med lösa landskapsplattor som ligger på konsoler längs väggarna. Plattorna skruvas ihop med bultar och kablaget ansluts på undersidan.


En modulskarv, en skarv mellan två järnvägssektioner med olika boostrar. Det är ett litet avstånd, men det spelar inte så stor roll. Just på den här bilden råkar det vara märklinräls, men det spelar inte så stor roll. Principen är densamma för skala N.

Slamra använder sig av två olika modifierade amerikanska modulsystem som heter N-Trak och oNe-Trak. På så vis kan stora banor byggas och begränsningen för storleken är då lokalen att vara i.