Om några år kanske dina arbetskamrater verkar ännu konstigare. Kanske sitter de vid skrivbordet och gestikulerar som om de fångade flugor. Iförda konstiga glasögon.

Så kan det bli enligt Microsofts forskningschef Craig Mundie. Tredimensionella användargränssnitt kommer, hävdade han nyligen i ett föredrag på Massachusetts Institute of Technology, MIT.

Enkelt uttryckt kan man säga att symbolerna på våra datorskärmar, ikonerna, ska frigöras från sin bakgrund och sväva fritt i luften. Man skulle kunna tala om ett moln av ikoner, om nu inte ordet moln redan var upptaget.

Då kan man undra vad det är för vits med 3d. Hur använder man till exempel musen? Svaret är att mus behöver man inte.

Om del ett av Craig Mundies vision är ikoner som svävar i luften, så är del två gester. Det ska inte behövas någon mus. Det räcker med händerna. Vilket förklarar dina framtida arbetskamraters bisarra beteende. De fångar inte flugor, de pekar och klickar. Fast i 3d.

Microsoft kallar det för natural user interfaces, nui, i kontrast till graphical user interfaces, gui – det som vi är vana vid.

Om ett par veckor kommer styrsystemet Kinect (tidigare känt som Natal) till Microsofts speldator Xbox. Kinect har sensorer som läser av kroppsrörelser och använder dem för att styra systemet.

Inget revolutionerande, Nintendo gör liknande saker, men Microsoft ser det som början på en revolution inom användargränssnitt, något som så småningom ska flytta in på persondatorerna.

Idén med pekdatorn får alltså en extra dimension. Datorn förses med videokameror som fångar handrörelser. Ett program bedömer händernas position och tolkar rörelserna.

Det är inte ofarligt. Datorn måste kunna avgöra när användaren gestikulerar för datorn – ger instruktioner – och när den ska strunta i dem. Användaren kanske gestikulerar därför att hon pratar med en kompis. Då vill hon inte att datorn tror att hon vill radera ett kalkylark.

Därför börjar Microsoft försiktigt genom att testa 3d-gränssnitt på datorspel.

Vad är då nyttan av gestbaserade 3d-gränssnitt?

Till att börja med kan det vara värt att erinra sig att samma fråga ställdes när det grafiska användargränssnittet kom. Ikoner, mus, pekare, vad skulle det vara bra för?

Vi har vant oss. De senaste åren har vi också vant oss vid att styra datorer direkt med fingrarna på skärmen.

Även om pekdatorer har funnits i olika former sedan 1980-talet är det väl Apple som ska ha äran av att ha visat hur ett grafiskt användargränssnitt utan mus kan fungera. Många har efter de första dagarna med en nyinköpt Iphone kommit på sig själva med att behandla datorn på jobbet som en Iphone, och peka på skärmen – utan att något händer.

Det tredimensionella användargränssnittet kan få samma direkthet.

Ett uppenbart exempel är hur man hanterar bilder av föremål, till exempel på ett postorderföretags webbsida.

Att vända och vrida på ett föremål med mus och/eller tangenter är omständligt och sällan intuitivt.

Om man kan ”ta tag” i en tredimensionell spökbild med handen? Förutsatt att datorn tolkar handrörelserna rätt så blir vändandet och vridandet en rent intuitiv sak.

Till det kommer gester i den bemärkelse som det har i bland an-nat vissa webbläsare. Webbläsaren är programmerad att känna igen vissa musrörelser, eller fingerrörelser. Användaren ritar en figur på bildskärmen, och webbläsaren tolkar figuren som ”stäng fönstret”, ”maximera fönstret” eller annat. Det är inte så intuitivt, det är ett språk som man måste lära sig, men när man väl kan det så går det fort.

Även sådana gester kan användas i ett tredimensionellt användargränssnitt. Men på kontor?

Kontorsarbete har i århundraden handlat om att hantera papper. Papper är tvådimensionella. Övergången från pappersbaserad information till bildskärmsbaserad information var därför tämligen smärtfri.

Man kan undra ifall vi vänjer oss vid att ha fakturor, affärskorrespondens och promemorior hängande i luften runt oss.

Det kan också vara så att vi har gjort dygd av begränsningen.

Kanske vi får en form av versionshantering där tidigare versioner av ett dokument svävar bakom senaste varianten. Våra kalkylark kan prestera tredimensionella diagram.

För många arbetsuppgifter är tredimensionell grafik en uppenbar fördel.

Arkitekter och tekniska konstruktörer har ju lärt sig att tänka i tre dimensioner. Naturligtvis blir jobbet lättare om de också kan se tre dimensioner.

Själv förstod jag vilken radikal skillnad det är när jag såg en demonstration av Sharps bärbara dator med autostereoskopisk bildskärm. Autostereoskopisk betyder att 3d-effekten uppstår utan att man behöver 3d-glasögon. Jag såg en komplicerad molekylmodell i platt version och i 3d-version.

Skillnaden var slående: öppningar i molekylstrukturen, liksom utskjutande delar, kunde vara svåra att upptäcka i 2d, men märktes direkt i 3d.

Om man till den tredimensio-nella grafiken lägger direktmanipulation med händerna får man ett smidigt verktyg.

Men nog kommer arbetskamraterna att se konstiga ut.