Vi har precis kört den årliga svängen med utvecklingssamtal. Jag ska inte nämna de här uppenbara sakerna som att det är årets viktigaste samtal, att det är så utvecklande även för mig som chef och så vidare.

Nej, jag ska koncentrera mig på en sak som verkligen irriterar mig: Människor som inte fattar att de själva måste ta ansvar för sitt liv.

Att ha samtal med till exempel Minna är nästan alltid givande för oss båda. Hon kommer förberedd och det gör jag också. Vi känner en ömsesidig respekt för varandra och har en gemensam ambition att samtalet ska vara konstruktivt och leda framåt.

Så har vi somliga andra, som Pelle. Pelle vantrivs. Han tycker att han har tråkiga arbetsuppgifter, inkompetenta kollegor, obekväm stol och för lite betalt. Dessutom är han sur på mig för att jag inte visar honom tillräckligt med uppskattning. Han har aldrig några konkreta förslag utan lägger på mig att göra honom till en nöjd medarbetare.

Pelle tillhör den grupp av människor som tycker att allt är någon annans fel och att de själva jämt förfördelas. Deras fru/man/arbetsgivare/you-name-it förstår dem inte. De är inte lyckliga och det är XYZs fel. De är på fel plats och det är platsens fel.

Sluta gnäll, skulle jag vilja säga men det gör man inte om man är en bra chef. Då jobbar man med att motivera sin personal, att få dem att känna delaktighet. Allt ska förankras, alla måste få vara med och ge uttryck för sina synpunkter. På så vis tror vi oss få Pelle att börja blomma.

Vi lägger ofta mycket mer tid på att försöka muntra upp missnöjda medarbetare än på att vidareutveckla och belöna dem som högpresterar.

När jag för en av cheferna på vårt tyska systerbolag beskrev mina känslor av frustration, irritation och viss känsla av otillräcklighet skrattade han bara.

– Men Pia, varför lyssnar ni svenskar på de anställda? Är man chef så bestämmer man ju! Ge Pelle sparken och Minna mer betalt så ska du se att allt blir bra.

Vad tycker du? Är jag för mesig, borde man gå mer på tyskens linje? Mejla mig gärna!