Systemutveckling har legat mig varmt om hjärtat i princip hela mitt vuxna liv, både som praktiserande utvecklare och numera som bevakande journalist.

Under de snart 30 år jag varit med har det hunnit hända mycket inom området, men frågan är om det inte händer mer än någonsin just nu.

Jag tänker på mobilernas allt starkare roll som plattform för att köra applikationer. Visst, webben innebar en stor omvälvning i många hänseenden.

Men webbapplikationer var mer nya versioner av traditionella applikationer än mobilapplikationer är nya versioner av webbapplikationer.

Den största förändringen är snuttifieringen. Med mobilapparnas ökande popularitet kan minsta lilla applikation fylla sin plats och bli populär. Fullständighet i lösningarna, något som eftersträvas i äldre miljöer, blir helt plötsligt en nackdel. Det ska vara litet, enkelt och snabbt i stället.

Det är bara en tidsfråga innan synsättet får ett rejält genomslag även för företagsapplikationer. Jag säger inte att det är vare sig bra eller dåligt, utan bara annorlunda. Väldigt annorlunda.

Däremot är jag bekymrad över hur de utvecklingsmetoder vi använder kan erbjuda relevant stöd i den här sköna nya världen. Man kan tycka att agila metoder borde passa utmärkt med sina korta iterationer, men även de syftar till att skapa heltäckande lösningar.

Vad vi behöver är metoder till en värld som av sin natur är metodlös. Vi behöver strukturera det superkorta projektet för, tro mig, även ett sådant kan hinna urarta.

Om det tar en vecka att utveckla en app borde åtminstone den första dagen ägnas åt eftertanke, planering och arkitektur.

Hur många av de utvecklare som skapar heta mobilappar jobbar så?

Det gäller att undvika de gamla hederliga pang på rödbetan-misstagen i ett nytt sammanhang, att dra nytta av surt förvärvade erfarenheter.