Jag drack öl med en ingenjör på Ericsson för ett par veckor sedan. Samtalet gled, såklart, in på Kina. Ingenjören suckade djupt och fick något tomt i blicken.

Tidigare var det så enkelt. ”Visst är Huawei billiga, men så levererar de skräp också”. Fram tills för något år sedan var det mantrat hos Ericsson när någon ifrågasatte bolagets chanser att slå sina kinesiska konkurrenter på fingrarna.

I dag tvingas till och med Ericssons egna anställda erkänna att Huaweis leveranser håller minst lika hög klass som de egna.

Ett antal prestigekunder – Teliasonera, Tele2 och Telenor, står som vittne till det. Om nu Ericssons prylar är så mycket bättre, varför väljer tre av de viktigaste kunderna på hemmamarknaden att köpa av kineserna i stället?

Utan trotjänaren ”västerländsk kvalitet” som argument har Ericsson inte mycket kvar att sätta emot.

Huawei har enorma resurser att spela med och Kinas rasande tillväxttakt i ryggen. Att tro något annat än att bolaget snart tar ledartröjan även i teknikspåret vore naivt. Och så länge kinesiska ingenjörer är billigare i drift än svenska kommer Ericsson aldrig ha en prisfördel.

Det är ingen lätt ekvation att få ihop. Klart är att Ericsson behöver ett nytt trumfkort att visa upp för att stå sig i konkurrensen. Men exakt vad det ska vara tror jag ingen ute i Kista riktigt vet än.

Nästa gång vi ses bjuder jag ingenjören på öl. Han kan behöva lite uppmuntran.