Bitvis känns det nattsvart för morgondagens it-kompetens. Ta till exempel det här med att kunna läsa och skriva.

Då var det självklart – skulle något skrivas skulle det vara korrekt stavat och väl formulerat. Något hände och med tiden blev korrekturet onödigförklarat, varför ska jag behöva skriva rätt om ingen ser om jag gör fel?

Numera poppar det således upp fler och fler stavfel i applikationer och ingen verkar skämmas över det. Jag hoppas därför att den nya tidens tekniknördar fortsätter med den typ av spel och utveckling som kräver att man kan stava och skriva rätt när alla andra sviker.

Det handlar också om ifall vi vet varför vi gör saker.

Då betydde ett utfärdat datakörkort att man visste ordningen på vilken grej som fanns i vilken meny och att man kunde rabbla sekvenser för klick och menyval. Kunskap om varför man gjorde något var bortglömt och underordnat.

I förlängningen betydde det att applikationerna i stället fylldes med mer regelverk och fakta så att användarna inte längre behövde ha kunskap. Och när någon mot förmodan visste vad hen gjorde så anpassades applikationerna snabbt till styrmedel för att stoppa genvägar och glada initiativ.

Mörkt är att när vi liksom lever i och andas teknik så blir det skrämmande om vi har slutat kunna, tänka och hitta egna vägar.

Lite mer krav på användarna skulle sitta fint.

Eller vad som menas med kompetens.

Då gick det 14 trådsmalt avgrundsdjupa spetskompetenser på dussinet som kombinerades med storsnackande supergrunda generalister och det gick an. Men hej vad det går – kompetenspunkten blev en linje blev en kvadrat blir en kub. Ska du framöver betaktas som ett alternativ måste det vara multi åt alla håll. Djup, höjd och bredd i kombination.

Den framtidsbilden borde räcka för att avskräcka alla som väljer it-studier i dag.

Vi begär alltså inte mer än att morgondagens medarbetare ska vara kommunikatörer, de ska också ha en riklig yrkeskunskap förutom tre eller fyra ytterligare kompetenser.

Hur svårt kan det vara?