Teaterförbundet har gått ut med ett pressmeddelande för att gjuta olja på vågorna i debatten kring de hårddiskavgifter som upphovsrättsorganisationen Copyswede införde i förra veckan.

Enligt förbundet är avgiften på 80 kronor per extern hårddisk grunden för att skådespelare och regissörer ska kunna leva på sitt arbete. Argumentet ger bilden att privatkopieringsavgifter är grunden för konstnärlig verksamhet. Att invända mot hårddiskavgifterna blir liktydigt med att förvägra den fattige konstnären pengar till nästa mål mat.

Men så enkelt är det inte. De största mottagarna av privatkopieringsavgifter är de kända skådespelare som förekommer mest i de största tv-kanalerna. Det är knappast en grupp som står och faller ekonomiskt med ersättning från privatkopieringsavgifter.

Tankarna bakom kopieringsavgifterna är motsägelsefulla med brister i varje led. Men det är inte i första hand mot Copyswede som kritiken bör riktas. Det största problemet ligger i regelverket bakom privatkopieringsavgifterna. Det är i högsta grad ett politiskt ansvar.

Redan själva laggrunden för avgiften – att upphovsrättshavare ska kompenseras ekonomiskt för tillåten privatkopiering – är diskutabel. Privatkopiering innebär att man exempelvis får kopiera musik mellan den egna pc:n och mobilen.

Det lagstiftaren säger är att om avgiften inte fanns, så vore det fullt rimligt att vi tvingades köpa samma musik två gånger, en gång till pc:n och en till datorn. Ett sådant synsätt saknar helt verklighetsförankring.

Det finns bara en uppmaning till den politiska makten när det gäller hårddiskavgifter: gör om, gör rätt.