Virtualisering kom som en gudagåva för många företag som med panik såg hur serverparken växte vilt. Genom att köra fler virtuella maskiner på samma fysiska hårdvara blev det plötsligt möjligt att decimera antalet maskiner, med lägre kostnader för inköp, underhåll och elförbrukning bland fördelarna.


Kräver bättre koll
Men tekniken ställde nya krav på systemadministratören, som måste hålla bättre koll på hur mycket processorkraft varje maskin tar i anspråk. En virtuell maskin som löper amok och vill ta upp 100 procent av kapaciteten ställer till det för alla övriga maskiner på servern om inga begränsningar införts.

Hur många virtuella maskiner kan man då trycka in på en och samma server? Den frågan har inget exakt svar, men det är bland annat i det här läget som privata moln kan komma in i bilden. Med ett privat moln är det molnprogramvaran som ser till att dimensionera och distribuera ut virtuell last i nätet. Om du behöver mer kapacitet köper du helt enkelt en ny standardserver och gör den tillgänglig för molnet.

Det privata molnet hjälper också dig som månar om integriteten. Genom att bygga ett privat moln garanterar företaget att känslig information inte skickas över oskyddade förbindelser, och man försäkrar sig också om att det är det egna landets lagar och regler som gäller för sina data.

På tillämpningssidan har öppen källkodsorganisationen KDE sedan ett år tillbaka startat projektet Owncloud. Man gör en mjukvara som bland annat tillåter lagring av filer i molnet – på samma sätt som kommersiella lösningar som till exempel Dropbox.

Privata moln växer i popularitet och drygt hälften av de som svarat på TechWorlds webbundersökning är intresserade av att bygga en privat molnlösning.




Termen är fel
En som kan styrka trenden är Dragomir Zekic, virtualiseringsexpert på Atea i Växjö. Han säger att privata moln är den naturliga utvecklingen på virtualisering, men att ”privata moln” inte används som term. Privat moln är egentligen bara en lokalt installerad och lastbalanserad lösning.

– I äldre version av VMware ESX, innan 3.0, så fick man lastbalansera själv. I version 3.0 kom funktionen DRS, då skötte ditt kluster lastbalanseringen. Dessvärre finns funktionen endast i Enterprise- och Enterprise Plus-versionerna. I Vsphere 5 har man gått ett steg längre och har numera lastbalasering även på disknivå. Blir en delad disk för nedlastad av i/o gör klustret en Storage Vmotion av virtuella maskiner och lastbalanserar till disk som här lägre belastning.

Dragomir Zekic säger också att många mindre kunder väljer att lägga ut driften, men att ett flertal kunder i stället tagit tillbaka sin drift efter att tidigare ha lagt ut den.

– Det är inte alltid gräset är grönare på andra sidan.