Ibland är det nyttigt med perspektiv, något som skakar om och låter en se världen med nya ögon. Det gäller oavsett om man är optimist, pessimist eller både och, och om man älskar internet eller anser att Facebook bara handlar om frukostar och vardagsskryt.

Jag fick häromveckan möjligheten närvara vid en seminariedag, arrangerad av Sida och Juliagruppen, om internet och demokratisk förändring.

Den fick en del uppmärksamhet i medierna, bland annat ett antal intervjuer och att den sändes live.

Några citat från talarna fick snabb spridning – till exempel Salma Said som sa att de inte använde Twitter och Facebook som vapen vid de egyptiska protesterna, utan stenar och pinnar.

På ett sätt var det nästan uppfriskande med någon som påpekade att nej, internet är inte någon magisk räddare.

Det var också andra som sa att även om sociala medier spelade en stor roll både i de första antändande gnistorna och de fortsatta protesterna, så hade det nog gått som det gick även utan dem.

Men det var också oerhört inspirerande och givande att få höra folk som pratade om sociala medier i en verklighet som är så förflyttad från vår egen, där saker liksom spelar roll på ett helt annat sätt.

Någon i publiken sa efteråt att det var så skönt med en konferens där människor var på riktigt, inte teoretiker och hallelujamän.

Slim Amamou, @slim404 på twitter, nämnde som i förbifarten om att han inte torterats särskilt mycket under sin tid i ett tunisiskt fängelse. Ena pekfingret var fortfarande lilafärgat efter valet några dagar tidigare.

Han berättade om hur hackargruppen Anonymous fått ut honom, inte bara en utan två gånger.

Han visade på duken en handritad pyramid över hur internet är uppbyggt, med vanliga människor, troll och Anonymous, och hur de verkar och interagerar på nätet.

Det är nästan elakt att jämföra det med någon svensk sociala medier-expert som ska förklara hur Facebook knyter människor samman, eller att företag gör rätt när de svarar på Twitter.

Även när han inte pratade om Tunisien var det givande att höra honom prata. Det blev mer tyngd i hans trolldiskussion.

Detsamma gällde för Maryam Alkhawaja från Bahrain, som berättade om hur hon gång på gång råkat ut för att hashtaggar kapas av troll som kallar henne för både det ena och det andra.

Hon skämtade om att så många stater som hon anklagas för att spionera åt borde hon vara väldigt rik.

Som på beställning började konferensens hashtagg fyllas av folk som hojtade om big fat liars och förrädare och terrorist.

Parallellen till svenska politiska hashtaggar som kapats var enkel – men kändes också nästan fånig i sammanhanget.

Man ska inte jämföra och tävla i mest synd om, förstås.

Men det kändes lite som att jämföra burfåglar och vilda papegojor. Keldjur och vilda lejonhonor. Eller hur man nu vill uttrycka det.

Men även i vår skyddade verkstad kunde vi inspireras och eldas upp av dem som varit därute – i verkligheten. De personerna hade andra saker att berätta om än retweets av en riktigt bra ordvits.