Jag har lydigt ställt mig bakom ett riktigt dåligt beslut när det enda rätta hade varit att ta en rejäl fight. Det finns massor av exempel på vådan av att bara blint följa en ledare, att utan att ifrågasätta göra som man blir tillsagd.

Ändå anses det i dag viktigt att man som chef alltid lojalt ställer sig bakom ett klubbat beslut. Den bistra sanningen är att i många fall ger vi chefer inte varandra ordentligt tuggmotstånd ens under beslutsprocessen.

På ledningsmötet i går kom ett direktiv från vårt europeiska huvudkontor: ”vikande försäljning, ställ in alla planerade ej kundrelaterade aktiviteter”.

Jag beordrades att stoppa den skräddarsydda tredagarsutbildning som två nyckelpersoner på it är inplanerade på trots att alla var överens om att den är viktig, trots att den är betald och trots att mina medarbetare i princip redan packat väskan. Ett idiotbeslut som jag motsatte mig men inte med tillräcklig kraft.

När beslutet var fattat utförde jag ordern och har därmed satt it-avdelningen i gungning. Känslan vi gett de högt värderade medarbetarna som lojalt offrat blod, svett och tårar för att leverera nytta till Företaget AB är att de är oviktiga.

Inför sina familjer, kollegor och vår systemleverantör får de förklara att ”Nej, det blir ingen utbildning. Det var inte tillräckligt betydelsefullt, vår chef stod inte upp för oss”.

Hur kommer det sig att det på många så kallade viktiga möten totalt saknas dynamik, mod och kreativitet? Det är inte bara hos oss beslutsmöten ofta är lika rafflande som ett kafferep eller som vi chefer utan att protestera gör verklighet av idéer vi vet kommer att kosta mer än de smakar.

I värsta fall kan det här leda till att vår bästa utvecklare säger upp sig. Hon ska fundera över helgen.

Hur skulle ni ha hanterat situationen? Har ni högt i tak, är era chefer modiga och ifrågasättande?

Mejla mig gärna och berätta.