Det finns lite olika skolor när det gäller hur man ska föra sig i sociala medier. Vissa anser att det är helt fri spelplan, man kan göra allt och göra som man vill, det är en ny värld och det finns inga regler. Vissa menar att det finns vissa saker man bör tänka på, så att det fungerar smärtfritt när man kommunicerar med vänner och främlingar. Vissa tycker att det finns tydliga gränser, att det finns objektiva ramar för hur man ska bete sig och annars gör man klart och tydligt fel.

Vissa, ibland självutnämnda gurutyper, skriver gärna tipslistor och regelverk för vad man ska göra och hur man ska sköta sitt interagerande. Ja, nej, rätt, fel, dos and don’ts, med tydliga smällar på fingrarna för den som inte sköter sig.

Ibland handlar det bara om en känsla man får. En reaktion på saker som folk gör, en känsla som man inte alltid kan förklara eller motivera – man bara vet, att det här det gillade jag inte.

Alldeles nyligen fick jag inom loppet av en månad två anledningar att fundera närmare på vårt internetbeteende och våra reaktioner.

Första gången var det mest en liten lustig reflektion, en som gjorts och görs om och om igen – jag fyllde år och funderade på hur lätt det blir att alla gratulerar någon på Facebook, oavsett om man inte träffats på flera år eller är nära vänner.

Det finns skämtsamma diagram om proportionerna av inlägg på ens vägg på födelsedagen mot resten av året. Vissa har testat att byta födelsedag för att se om folk noterar det. Jovisst, de kunde få gratulationer av samma personer flera gånger på ett år.

Jag diskuterade då också hur man som födelsedagsbarn ska hantera situationen. Ska man tacka individuellt på varje inlägg, ska man bara ”gilla”, kan man göra ett samlat engångstack dagen därpå? Åsikterna och svaren gick isär. Hursomhelst är det ett fenomen som många tänker på.

Andra gången var svårare. En gammal vän gick bort, plötsligt och alldeles för tidigt. Mångas första reaktion var att gå in och skriva på hans Facebookvägg att de saknade honom, eller bara ett enkelt RIP eller ett hjärta.

Jag blev oresonligt irriterad. Mycket var min egen chock och sorg som tog sig uttryck som en handlingspolis – man ska inte göra så. Ni gör fel. Men jag har även pratat med andra som hade liknande reaktioner.

Problemet är att det inte finns något facit. Man kan tycka mycket om vad som är lämpligt, vad som är rimligt och smakfullt och passande i relation till den som gått bort.

Men det handlar om vad som känns rätt för den som skriver, oavsett vad etikettsspalter eller experter på sociala medier tycker, oavsett vad jag tycker. Det finns ett behov att göra något, att säga något. Då ligger en Facebookvägg närmast till hands.

Men till skillnad från födelsedagar drabbar oss döden så sällan att vi inte kan vänja oss och lära oss hur vi ska göra. Det kanske är lika bra. Jag slipper gärna arbeta fram en rutin för det.