I en verklighet där de stora företagen ofta tar små steg framåt och mest förfinar redan etablerade framgångssagor, får vi förlita oss på de små utvecklarna för innovation och nya, spännande upplevelser.

Som till exempel en svenskutvecklad bankrånarsimulator.

Fyra yrkeskriminella män i kostymer och clownmasker, beväpnade upp till tänderna, tar sig an sex olika kupper. Det låter bra – en alldeles egen liten nisch. En unik upplevelse att plocka ner från internet för en relativt billig peng. Jag vill så gärna att sådana här projekt ska lyckas. Jag vill lyfta fram och hylla, men det går inte.

Gå fram till dörren och montera fast en såg. Vakta och döda en armé av poliser. Spring till nästa uppdragspunkt. Elda upp golvet som leder ner till bankvalvet. Vänta. Vakta. Döda en armé av poliser. Och så håller det på.



Själva skjutandet är röjigt och underhållande, men det blir gammalt väldigt snabbt. Det dröjer inte länge förrän jag börjar drömma om vad Payday: The Heist kunde vara, istället för att roas av vad det faktiskt är.

Jag drömmer om färre, smartare poliser. Om ett balanserat tempo som inte tvingar mig att i ena stunden stå och glo på en klocka som tickar ner, för att senare översvämma mig med SWAT-styrkor som skjuter ner mig i framstupa sidoläge innan jag hinner säga "lol, död". Jag önskar att jag kunde ta del av spelets två sista kartor utan att först behöva nöta de första för att låsa upp vapen och prylar.