Ibland är det bra med metaforer. Vi kan översätta det abstrakta till något gripbart, tillgängligt och förståeligt. Ett elektroniskt meddelande blir ett mejl, dokument sorteras i mappar som kan läggas på skrivbordet. Nu har många metaforer dock passerat bäst före-datum. Dags att fräscha upp lite.

I mitten av 1980-talet fick våra datorer ett grafiskt gränssnitt. Macintosh gjorde det tillgängligt och Windows spred det. En flod av metaforer sköljde över oss och förklarade den abstrakta världen för oss. Tack vare Arkivskåpet lärde vi oss hitta och hantera alla filerna. Än i dag sorterar de flesta sina dokument i mappar och bygger trädstrukturer, vilket är kvar från den tid då vi hade fysiska arkivskåp.

Förvånande nog bygger många fortfarande sajter och användargränssnitt med samma metafor. Information och funktioner sorteras under flikar. Har du svårt att hitta finns det en sajtkarta, en fossil som webbarkeologer nog gläds åt i framtiden. Kartan visar på vilken enda plats en viss information eller funktion ligger, som en beskrivning av innehållet i ett arkivskåp.

En styrka med digital information är att den inte är inte låst till rummet. Trots det låter vi digitala dokument fungera som om de vore fysiska. Vi är fast i arkivskåpsmetaforen. Varje dokument har sin givna plats där, den plats där det logiskt bäst hör hemma. Därför kopierar och sorterar vi digitala dokument i de mappar där de är mest relevanta på samma sätt.

För den digitala generationen är det obegripligt. De har ingen relation till arkivskåpet. Varför kan inte samma dokument ligga i flera mappar? Samma dokument, inte kopior. Varför har vi mappar? Kan inte allt ligga i en stor smart hink? Det som jag behöver ska flyta upp till ytan när jag visar att jag behöver det.

På samma sätt skulle alla relevanta funktioner på en sajt eller i ett system kunna finnas där du behöver dem. För att vi ska förstå det här behöver vi en ny uppsättning metaforer som funkar även för dem som aldrig sett ett arkivskåp eller som inte vill begränsas av ett. Att behöva leta i en sajtkarta efter var funktionen eller informationen ligger känns daterat.

Lösningen måste vara en upplevelse som utgår från relevans i stället för struktur. Människor är olika och associerar olika. Informationsstruktur på en sajt är ett övergrepp på användarens fria associationsvilja.

Någon har bestämt vad som hör ihop, och det är inte du. I bästa fall är det en majoritet av användarna som förstår, men en lösning funkar sällan för alla.

Som användare av ett system ska du inte behöva lära dig en informationsstruktur. Du ska inte behöva navigera i ett statiskt landskap för att hitta till den enda plats där skaparen valt att lägga den funktion eller information du behöver.

Nu vill jag inte se fler statiska arkivskåp, flikar och mappar. Kan vi inte komma överens om en skönare metafor – vad sägs om det krökta rummet?