Våra senaste 
”Om vi inte slår vakt om rätten att få vara offentliga riskerar vi att förlora vår frihet. Som jag ser det handlar det om demokrati – möjligheten för människor att komma samman och skapa sina egna offentligheter", menar Jeff Jarvis.
Alla som någon gång har deltagit i en diskussion om öppenhet på internet vet hur snabbt samtalet brukar glida över till att handla om den privata integriteten. Oavsett om diskussionen handlar om vad företag har att tjäna på att samtala mer med sina kunder eller om vad demokratin har att vinna på att utvidga dialogen mellan makthavare och medborgare, brukar debatten ändå till sist landa i frågor om integritet.
Hur ska man kunna skydda sitt privatliv i en värld där så många vräker ur sig personlig information om allt och alla? Finns det inte risker med att företag som Google och Facebook har en sådan djup kunskap om användarna?
Man skulle nästan kunna betrakta det privata som öppenhetsdiskussionens svarta hål: Det suger alla andra ämnen till sig och förintar dem.
En av dem som tröttnat på detta är Jeff Jarvis, internationellt känd författare (bland annat till boken ”What Would Google Do?”) samt debattör, skribent, föreläsare och konsult för ett flertal stora mediebolag.
– Det är inte den privata integriteten som behöver skyddas. Visst, vi behöver diskutera den privata sfären, det är viktigt. Men det finns redan gott om röster som för den diskussionen. Vad vi i stället behöver göra är att slåss för rätten att få lov att vara offentliga, säger han.
Jeff Jarvis befinner sig i Stockholm för att besöka Webbdagarna och för att prata om sin nya bok, ”Public Parts”. Den tar sin utgångspunkt i integritetsdebatten och kan kanske bäst beskrivas som ett nytt försök att få diskussionen att fokusera på vinsterna med öppenhet och delaktighet. Öppenheten på internet, hävdar Jeff Jarvis, håller på att omdana samhället och ekonomin på ett lika genomgripande sätt som Gutenbergs tryckpress. Men det finns starka krafter som arbetar för att motverka utvecklingen.
Det märks att Jeff Jarvis är taggad att debattera ämnet. På Webbdagarna springer han med raska steg fram och tillbaka i publiken med mikrofonen i handen (”Jag gör en Oprah!”) och det faktum att han har pratat oavbrutet i en timme verkar inte ha tröttat ut honom det minsta.
Tvärtom är det första intrycket, när vi sätter oss ned i ett rum bredvid auditoriet, att han pratar så oerhört snabbt. Pauserna är inte ens minimala, de är helt obefintliga. Orden formligen sprutar ur honom.
Hur ska man kunna skydda sitt privatliv i en värld där så många vräker ur sig personlig information om allt och alla? Finns det inte risker med att företag som Google och Facebook har en sådan djup kunskap om användarna?
Man skulle nästan kunna betrakta det privata som öppenhetsdiskussionens svarta hål: Det suger alla andra ämnen till sig och förintar dem.
En av dem som tröttnat på detta är Jeff Jarvis, internationellt känd författare (bland annat till boken ”What Would Google Do?”) samt debattör, skribent, föreläsare och konsult för ett flertal stora mediebolag.
– Det är inte den privata integriteten som behöver skyddas. Visst, vi behöver diskutera den privata sfären, det är viktigt. Men det finns redan gott om röster som för den diskussionen. Vad vi i stället behöver göra är att slåss för rätten att få lov att vara offentliga, säger han.
Jeff Jarvis befinner sig i Stockholm för att besöka Webbdagarna och för att prata om sin nya bok, ”Public Parts”. Den tar sin utgångspunkt i integritetsdebatten och kan kanske bäst beskrivas som ett nytt försök att få diskussionen att fokusera på vinsterna med öppenhet och delaktighet. Öppenheten på internet, hävdar Jeff Jarvis, håller på att omdana samhället och ekonomin på ett lika genomgripande sätt som Gutenbergs tryckpress. Men det finns starka krafter som arbetar för att motverka utvecklingen.
Det märks att Jeff Jarvis är taggad att debattera ämnet. På Webbdagarna springer han med raska steg fram och tillbaka i publiken med mikrofonen i handen (”Jag gör en Oprah!”) och det faktum att han har pratat oavbrutet i en timme verkar inte ha tröttat ut honom det minsta.
Tvärtom är det första intrycket, när vi sätter oss ned i ett rum bredvid auditoriet, att han pratar så oerhört snabbt. Pauserna är inte ens minimala, de är helt obefintliga. Orden formligen sprutar ur honom.
