Redan från start slår han fast en sak: Om vi blir för besatta av att försöka skydda den privata integriteten, kommer vi inte att kunna dra nytta av alla de nya former av kontakter som interneteran erbjuder. Och då drabbas inte bara företagen, jobben och vinsterna – utan även demokratin.

– Det är uppenbart att det i dag görs stora kraftansträngningar av grupper som vill reglera internet, säger han.

– Det kan handla om allt från piratkopiering och barnpornografi till anständighet och säkerhet. Men när det gäller just skyddandet av den privata integriteten sker så väldigt mycket på så många ­olika håll. Precis som en rad enskilda länder i ­Europa diskuterar nu även EU lagförslag. Samma sak sker i USA, Kanada och Australien.

Och ja, ­privatlivet behöver skyddas, men som jag ser det är det bättre att vi reglerar människors beteende än att vi reglerar tekniken.

Att reglera tekniken, det är det många som vill. Men har vi verkligen hela bilden av vad internet skulle kunna vara klar för oss? I boken ”Public Parts” jämför Jeff Jarvis med Gutenbergs tryckpress och drar paralleller till hur samtiden under 1400-talet uppfattade den omvälvande uppfinningen. Vi tror gärna att tryckpressen förändrade allt över en natt, men i själva verket tog det lång tid innan den på ett avgörande sätt hade påverkat samhället.

Här finns också ett av Jeff Jarvis budskap om dagens situation: Utvecklingen går inte så fort som vi tror. På samma sätt som det för en person vid mitten av 1400-talet var omöjligt att greppa på vilket sätt tryckpressen skulle komma att omdana världen, är det kanske heller inte möjligt för oss att i dag begripa exakt vad internet kan komma att utvecklas till.

– Internet är alldeles för ungt för att vi ska reglera det, säger Jeff Jarvis.

– Om vi inte slår vakt om rätten att få vara offentliga­, riskerar vi att förlora vår frihet. Som jag ser det handlar det om demokrati – möjligheten för människor att komma samman och skapa sina egna offentligheter. Vi måste tillåtas att omvärdera de sätt på vilka vi knyter kontakter med varandra. Vi vet från historien att de länder som reglerade tryckpressen utvecklades långsammare än de länder som släppte den fri. Jag är rädd för att vi just nu hindrar tekniken från att bli allt det den skulle kunna bli.

Han pausar – mycket kort – och tillägger:
– Men visst, det finns massor av saker som kan gå fel. Och ja, människor skräms av internet och det är värt att ställa frågor om vilka problem som finns. Men det jag vill lyfta fram är att om vi bara fokuserar på det som kan gå fel, kommer vi aldrig att ­bygga det som är rätt.

Att teknik föder rädslor är inget nytt. I ”Public Parts” tar Jeff Jarvis upp de kraftiga reaktioner som mötte Kodak när de första bärbara kamerorna började produceras. Människor var oroade för att deras privatliv helt skulle försvinna när fotografer kunde dyka upp var som helst och ta bilder. Fotoförbud infördes på en rad håll och frågan om rätten till en privat sfär lyftes för första gången.

Men vad är egentligen privat? Och vad är för privat? Det är uppenbart att dessa begrepp för tillfället befinner sig i något slags omförhandling, en process som ständigt puttas framåt av Facebook, Twitter och andra sociala tjänster.

10 augusti 2009 berättade Jeff Jarvis på sin blogg Buzzmachine att han hade prostatacancer. Även om Buzzmachine på intet sätt förvandlades till en sjukdomsblogg, fortsatte Jeff Jarvis att vara fullständigt öppen om cancern och berättade utförligt både om behandlingen och om den impotens som drabbade honom som en följd.

Även för en person som är långt mer transparent om sitt privatliv än de flesta, blev cancerbloggandet en ögonöppnare för honom.

– Jag lärde mig oerhört mycket. När det gäller det specifika fallet med min prostatacancer fick jag till exempel veta att en av mina vänner hade opererats för samma sak tio år tidigare, vilket jag inte hade en aning om. Först när jag hade berättat om min cancer offentligt kom han till mig och gav mig råd. Sedan gav han andra råd på min blogg. Kunskapen spred sig. Mina inlägg ledde också till att vissa män som läste vad jag skrev gick och testade sig.

– Men sett ur ett större perspektiv handlar det här om en fråga där ni i Sverige ligger så mycket längre fram än USA, det vill säga att se till att vissa offentliga data finns tillgängliga så att vi kan lära oss något från dem. Låt mig ställa en fråga. Hur skulle samhället se ut om vi alla var totalt öppna om vår hälsa?

– Om vi hade varit det, skulle vi antagligen finna en mängd samband som vi inte känner till i dag och som kunde leda till att vi förstod orsaken till varför vissa sjukdomar uppkommer och kanske till och med hittade ett botemedel för dem. Så varför gör vi då inte det?

– Det finns så klart en rad anledningar, allt från försäkringstekniska skäl till människors rädsla att förlora jobbet. Men den verkliga orsaken är att det är ett socialt stigma att vara sjuk.

Jeff Jarvis höjer rösten, det är uppenbart att ämnet engagerar honom. Han lutar sig fram och skäller ilsket:
– Varför i hela friden skäms vi fortfarande för att vi är sjuka? 2012! Det är ociviliserat! Det är löjligt! Tvärtom borde vi vara fullständigt öppna om våra sjukdomar så att vi kan få just det stöd som jag fick när jag berättade om min cancer. Det är precis den här sortens öppenhet som vi behöver prata mer om – hur vi kan dra verklig nytta av våra möjligheter att dela med oss av saker.

Jeff Jarvis egen väg in i öppenheten började med attacken mot World Trade Center 2001.

– Jag var där den dagen och började blogga direkt efter. Jag trodde egentligen bara att jag skulle göra det i några veckor, men det tog över mitt liv och förändrade sättet som jag betraktade medierna och samhället på. Och därigenom förändrade det också min karriär. Att förstå värdet av det samtal som möjliggörs genom att man är offentlig, det förändrade allt för mig.

Nu ser dock världen inte likadan ut överallt. Det finns en rad kulturella skillnader som gör att invånarna i vissa länder är mer benägna att hoppa på den nya öppenheten, medan andra är betydligt mer skeptiska. Jeff Jarvis är snar att lyfta fram vilka fördelar företag som anammar delaktighet och transparens kan ha, men innebär inte de kulturella skillnaderna i så fall att vissa länder kommer att ha svårare att nå framgång?

I public parts diskuteras bland annat Tyskland och det hårdnackade motståndet mot Google Street View i landet, där människor på hundra­tusentals adresser har krävt att få gatubilderna ­pixlade.

Det har till och med skapat ett nytt ord, verpixelungsrecht, rätten att bli pixlad, rätten att inte bli tvingad in i den digitala offentligheten.

– Det finns en allmän uppfattning i Silicon ­Valley som går ut på att det finns ett värde i att misslyckas offentligt, säger Jeff Jarvis.

– Det är lite som en tapperhetsmedalj. Man utvecklar sina produkter inför allas ögon och lär sig längs vägen vad som fungerar. När jag diskuterade detta på min blogg skrev en person från Tyskland att tyskarna över huvud taget inte resonerade så. Man delar inte med sig av sina misstag, man delar inte ens med sig av sin kunskap. Och det är klart att det får en att fundera. Är den tyska kulturen redo för den typ av entreprenörskultur som finns i Silicon Valley, där man måste misslyckas offentligt för att lära sig? Jag vet faktiskt inte.