Häromdagen tog jag en sväng ner till SP Road, en basar i de centrala äldre delarna av Bangalore dit jag brukar gå några gånger om året.

Man kliver av bussen framför rådhuset och korsar JC Road och förutsatt att man överlever trafiken, som kommer samtidigt från ungefär fem håll, kan man glida ner i en av gränderna mot hjärtat av den senmedeltida gamla staden, grundad samtidigt som Michelangelo utsmyckade Rom.

Av de uråldriga stadsmurarna finns knappt ens fragment kvar, för Bangalore är en stad i ständig förändring.

Efter tre kvarter kommer man till allt smalare gator där biltrafik är nästintill omöjligt. Det är it-basaren där kiosk efter kiosk kränger skrivare, bildskärmar, hundrapack med dvd-skivor och allt man behöver. Och mycket man inte behöver.

Det intressanta är att det inte är en svart eller grå marknad med smuggelgods, utan detaljhandel med partihandelspriser. Dylika basarer är ett urgammalt indiskt fenomen, för det här landet har haft specialiserade basarer för vad som helst från silke till kryddor sedan innan år noll. Det faller sig därmed naturligt att även datautrustning fått en egen basar på 2000-talet.

Det är stökigt och dammet ryker som om man går genom ett slagfält, som sig bör i basarkvarter. Så de som har råd att pröjsa går förstås helst till närmaste kontorsvaruhus och shoppar i luftkonditionerade miljöer. Men inte jag.

För vill man ha oslagbara priser är SP Road oöverträffad. Kioskerna har allt det som just släppts på marknaden – rena drömmen för den som gillar att kolla in de senaste grunkorna och man kan nästan påstå att ett besök på SP Road är som att läsa nyhetsspalterna i it-tidningar, fast här pågår allt i realtid och i basarmyller.

I dag behöver jag en ups, vilket är en box med ett uppladdningsbart batteri, förkortningen står för uninterrupted power supply. Periodvis har även en högteknologisk stad som Bangalore strömavbrott – en timme varje morgon, eftermiddag och kväll – så man måste ha en ups så man slipper sluta skriva mitt i en inspirerad mening. Den skyddar också mot att ens apparater grillas sönder om elen fluktuerar drastiskt.

En ups som kostar 500 kronor i normala butiker säljs för 150 på SP Road. Bärbara datorer av bra märken kostar under 2 000. Vilket påminner mig om att när jag köpte min första Powerbook hemma i Sverige pröjsade jag 11 000 efter studentrabatt, och om jag hade känt till SP Road då hade jag antagligen köpt en flygbiljett till Indien och kombinerat datorköp med semester i Goa och tjänat en slant på det.

Den enda lilla nackdelen är att datorerna man köper i Indien inte har tangenter för Å, Ä och Ö. Det beror på det kuriösa faktum att indier inte skriver eller talar särskilt mycket svenska över huvud taget, eftersom Sveriges försök att kolonisera Indien på hösten 1733 misslyckades. (Men det är ett intressant faktum att det, på grund av de skandinaviska och indiska språkens gemensamma indoeuropeiska rötter, finns vissa samband i ordförråden. Det svenska ordet ”samband” heter, exempelvis, ”sambandh” på sanskrit.)

Som svenskspråkig författare var det naturligtvis ett hinder att inte kunna skriva Å eller Ä eller Ö – speciellt i existentiellt djupa dialoger som ”Äh men!” ”Vadå?” ”Öh!” – men så upptäckte jag att datorer har en inbyggd fiffig möjlighet att ställa om språket i operativsystemet. Så även om man köper en dator med engelskt operativsystem, kan man ändå skriva på svenska, vilket även förvandlar sättet hur tangentbordet fungerar – och plötsligt finns där tangenter för Å, Ä och Ö.

Det i sin tur ledde till nästa problem: många av de övriga tangenternas funktioner flyttade runt tills det blev svårt att förutse vad som hände om man tryckte på en viss tangent. (På ett engelskt tangentbord sitter exempelvis ”&” över siffran ”7”, men på ett svenskt sitter ”&” av någon orsak över ”6”.) Även detta fanns det en enkel lösning på, insåg jag efter att ha kliat mig i huvudet en stund. Skicka efter ett svenskt tangentbord från en postorderfirma i Borås för 99 kronor.

De som är klipskare än vad jag var när jag var student har antagligen redan för länge sedan lagt märke till tidningsreportage som publiceras då och då om sydindiska Bangalore som ofta beskrivs som Asiens svar på Silicon Valley.

Historien lär ha haft sin begynnelse för hundra år sedan när några av de första indiska tekniska högskolorna grundades här och attraherade Indiens ledande vetenskapsmän.

CV Raman vid Indian Institute of Science fick rentutav Nobelpriset i fysik 1930 för en sensationell upptäckt som döptes efter honom. Vad exakt Raman-effekten är bra för kan jag tyvärr inte förklara (eftersom jag inte är tillräckligt intelligent), annat än att stjärnhimlen skulle se annorlunda ut om den inte fanns. Vad jag med säkerhet kan säga är att en av gatorna nära där jag bor har döpts efter honom. Det är en bra gata, med asfalt och trottoarer.

Senare, när rymdkapplöpningen pågick som bäst, blev Bangalore högkvarteret för rymdstyrelsen, ISRO, Indiens motsvarighet till amerikanska NASA. Indien har i dag något fyrtiotal satelliter i rymden om jag inte räknat helt fel.

Stadens frammarsch på elektronikfronten började 1980 när lokala it-genier som arbetade i källarskrubbar kring Mahatma Gandhi Road startade bolag som hette Wipro och Infosys parallellt med att Apple och Microsoft grundades i USA.

Då, när jag var barn och bodde på vischan i Sverige, fanns det gott om folk som min farsa som inte trodde att datorerna hade någon framtid. Datorer som fanns i butikerna var leksaker (tyckte farsan alltså).

Några år senare visade det sig att de där filurerna som kuckelurade i garage och lödde ihop kretskort ägde framtiden. Wipros chef Azim H. Premji är nummer 36 på ekonomitidskriften Forbes lista över världens rikaste individer, med en förmögenhet på långt över hundra miljarder kronor, det vill säga inte jättelångt efter Bill Gates.

Källarskrubben där Infosys startades 1981 med ett kapital om tusen kronor är sedan länge bortglömd, även om någon minnesgod person i Bangalore kanske kan peka ut var den låg. Även Infosys har det gått bra för, nu har firman över 100 000 anställda och filialer i trettiotre länder inklusive Sverige.

Under tiden har Bangalore, som före it-boomen hade en befolkning på dryga miljonen, vuxit till närmare tio miljoner invånare.

Några av dem som invandrat är från Sverige. Bara i morse när jag flanerade på New BEL Road, en gata som Indienbosatta svenska it-experter kallar för ”Bellan”, stötte jag på ”Tompa” som rökte och snusade i traditionell svensk rökrutestil utanför sitt jobb, och jag fick som vanligt lust att bomma en cigg.

Medan Indien exporterar datateknik till världen, så har Sverige åtminstone bidragit med rökrutan och portionssnuset till den indiska gatubilden.