Våra senaste 
Krönikör Kjell Häglund väntar på att någon ska uppfinna tjock-tv:n igen.
Sju oskyldiga små ord. Alldeles beskedliga om man säger dem vart och ett för sig, hjärnätande och livsförändrande om man råkar uttala dem tillsammans. Och det råkade jag. Var inte ens meningen. Skulle bara skoja med min hustru. Det är ju mitt enda motvapen mot hennes sarkasmer om vilken nörd jag är – att lura henne att jag tänker köpa ännu värre värstingteknik än jag egentligen tänkt. En positiv bieffekt av detta, så länge det nu fungerade, var att mina verkliga teknikköp landade lite mjukare.
Numera slår det oftast snett. Som när jag hade satt ihop de där sju oskyldiga små orden till en mening:
”Man måste ha 4K eller oled nu.”
Klart det var på skoj. Jag hade rentav, precis innan, skrivit om höstens tv-nyheter för en annan tidning och, eftersom de reella konsumentnyheterna var få och tekniskt marginella, rekommenderat läsarna att bara luta sig tillbaka och njuta av schyssta tv-serier i en schysst tv-apparat från 2011. 4K och oled är alltjämt så dyrt att det mest känns som prematurt mässgodis i år, tyckte jag.
Klart mitt försök att skrämma hustrun var på skoj. Då. Men, som sagt, det räcker att man uttalar orden så blir de liksom på allvar. Nu har ett obehag smugit sig på när jag sätter mig i tv-rummet. Vill knappt slå på tv:n längre. För det spelar ingen roll vilken fantastisk sitcom eller musik eller fotboll det spelas upp i rutan, det enda jag kan tänka på är vilken usel svärta jag har. Och hur otroligt segt det känns att inte kunna uppkonvertera full-HD till det dubbla. Och hur ofräsch jag känner mig med över en centimeters tjocklek på tv:n.
Numera slår det oftast snett. Som när jag hade satt ihop de där sju oskyldiga små orden till en mening:
”Man måste ha 4K eller oled nu.”
Klart det var på skoj. Jag hade rentav, precis innan, skrivit om höstens tv-nyheter för en annan tidning och, eftersom de reella konsumentnyheterna var få och tekniskt marginella, rekommenderat läsarna att bara luta sig tillbaka och njuta av schyssta tv-serier i en schysst tv-apparat från 2011. 4K och oled är alltjämt så dyrt att det mest känns som prematurt mässgodis i år, tyckte jag.
Klart mitt försök att skrämma hustrun var på skoj. Då. Men, som sagt, det räcker att man uttalar orden så blir de liksom på allvar. Nu har ett obehag smugit sig på när jag sätter mig i tv-rummet. Vill knappt slå på tv:n längre. För det spelar ingen roll vilken fantastisk sitcom eller musik eller fotboll det spelas upp i rutan, det enda jag kan tänka på är vilken usel svärta jag har. Och hur otroligt segt det känns att inte kunna uppkonvertera full-HD till det dubbla. Och hur ofräsch jag känner mig med över en centimeters tjocklek på tv:n.
