Teliasonera är i blåsväder. Problemet handlar om hur nära teleoperatören kommit korruption och maktmissbruk, och avslöjande efter avslöjande har rullat upp en historia om en mutskandal i den hårdföra diktaturen Uzbekistan.

Att svenska telekomjättar etablerar sig på nya marknader, även om spelreglerna skiljer sig från våra, är i grunden förstås något positivt. Men i det läget är integritet, rakryggighet och rent spel viktigare än någonsin.

I Sverige är vi vana vid att affärer går juste till. Vi litar på folk vi har haft ett möte med, och ser vi ett papper från banken så tar vi det för ett papper från banken. Vi är rankade fyra på CPI, Transparency Internationals lista över upplevd korruption (Uzbekistan är femma från slutet, på plats 177). Tyvärr gör det oss kanske en aning naiva.

Lars Nybergs dagar tycks nu vara räknade. Uppgifter om att Teliasonera inlett en rekryteringsprocess för att hitta en efterträdare har läckt, och vid det laget är en ledare vingklippt – oavsett tidsplanen. Avgå nu eller avgå snart är dock inte den stora frågan.

Det är visserligen moraliskt upprörande att Teliasonera misstänks ha pyttsat in ett par miljarder till ett brevlådeföretag för att få 3G-licens i Uzbekistan, men det är problematiskt även på andra sätt. Ägnar sig ett bolag åt korruption på några av sina mer perifera marknader, är risken överhängande att det sprider sig till andra delar av verksamheten.

Korruption är en välståndsparasit. Förutom att bryta ner förtroendet för demokrati och samhällsstyrning, hindrar det också handel, export och tillväxt. Många marknader, inte minst inom it, är idag globala och bygger på att en affär ska vara just en affär, och inte tio till bakom kulisserna.

Fanns det ett vaccin mot korruption borde det vara obligatoriskt. Sprid inte smittan vidare.