Våra senaste 
It-minister Anna-Karin Hatt tycker att det är viktigt att varva ner på helgerna. Foto: Kristina Sahlén.
Under den arabiska våren spreds ett revolutionsskämt i sociala medier i Egypten:
”Den avsatte presidenten Hosni Mubarak kommer till himlen där han möts av sin företrädare Anwar Sadat och den palestinske kollegan Yassir Arafat.
– Välkommen Hosni! Hur dog du? Blev du också skjuten av islamister, frågar Sadat.
Mubarak skakar på huvudet.
– Blev du förgiftad av israeler som jag, undrar Arafat.
Mubarak skakar på huvudet igen, och svarar:
– Facebook.”
Oavsett de sociala mediernas roll under protestyttringarna så är det ställt utom tvivel att alla politiker nu på ett eller annat sätt måste förhålla sig till nya kommunikationsvägar.
I Sverige sneglades inför förra riksdagsvalet på hur Barack Obamas kampanjarbetare skickligt hade utnyttjat de sociala medierna för att nå ut till potentiella väljare.
Socialdemokraterna gjorde till och med journalisten och författaren Martin Gelin (som skrivit boken ”Det amerikanska löftet” om Obamas väg till Vita Huset) till ansvarig för digitala kampanjer.
– Det finns en fantastisk kraft i detta och en närhet i tilltalet som vi borde ta till oss ännu mer i Sverige. När jag använder Twitter så kommer jag i kontakt med människor som jag aldrig skulle ha mött annars, säger Sveriges it- och energiminister, Anna-Karin Hatt.
Vi träffar henne i arbetsrummet som domineras av Isaac Grünewalds ”Flickan i trädgårdssoffan” (inlånad från Moderna museet). Hon har sin bärbara Mac på skrivbordet, sin Iphone och Ipad inom greppvänligt avstånd. På soffbordet ligger några olästa pappersexemplar av gammelmedia, kanske som en installation, för att känna historiens vingslag.
I regeringen är hon, inte helt oväntat, den som mest påtagligt omfamnar den digitala tekniken.
Hon finns på Facebook, använder Twitter och Instagram och hon bloggar.
Ändå var det inte alla som tyckte att hon var ett självklart val när hon fick ansvar för it-frågorna för två år sedan.
– Det första som min äldsta dotter sa när hon fick höra det var: ”Men varför valde de just dig?”. Oavsett hur modern man känner sig som förälder så kommer ens tonåringar nog alltid att tycka att man är från stenåldern, konstaterar hon.
Anna-Karin Hatt ser bloggen som ett bra verktyg för fördjupning och den ger henne möjlighet att breda ut sig i politiska frågeställningar på ett sätt som inte går i andra medier.
– Om man ger sig ut på Facebook och Twitter måste man veta vad man gör. Det går inte att använda dem som en megafon, för då kommer det att slå tillbaka. Människor som finns här förväntar sig dialog. Inte att man som minister ska svara på vartenda inlägg eller påhopp, men dialog är grundidén och är man inte beredd på det så tycker jag att man ska låta bli att finnas där.
Hon uppskattar den ofiltrerade feedback hon får.
– Är man politiker på den här nivån har kritik ofta passerat några nivåer och förlorat vissa nyanser innan den når fram till dig. På Twitter och Facebook är formuleringarna inte inlindade och då har de ett särskilt värde, menar hon.
Att hon startade ett Twitterkonto var lite av en slump.
– Jag vaknade upp på nyårsdagen 2011 och tänkte att vilken dag kan vara bättre att starta än denna. Efter några timmar blev jag uppringd av min politiskt sakkunnige som sa att det hade blivit en stor snackis om att någon twittrade i mitt namn. Jag borde kanske ha informerat staben innan jag drog i gång, säger Anna-Karin Hatt och poängterar att hon fortfarande med jämna mellanrum får intyga att det är hon själv och ingen annan som skriver hennes tweets. Kan de nya kommunikationsformerna föra medborgare och beslutsfattare närmare varandra?
”Den avsatte presidenten Hosni Mubarak kommer till himlen där han möts av sin företrädare Anwar Sadat och den palestinske kollegan Yassir Arafat.
– Välkommen Hosni! Hur dog du? Blev du också skjuten av islamister, frågar Sadat.
Mubarak skakar på huvudet.
– Blev du förgiftad av israeler som jag, undrar Arafat.
Mubarak skakar på huvudet igen, och svarar:
– Facebook.”
Oavsett de sociala mediernas roll under protestyttringarna så är det ställt utom tvivel att alla politiker nu på ett eller annat sätt måste förhålla sig till nya kommunikationsvägar.
I Sverige sneglades inför förra riksdagsvalet på hur Barack Obamas kampanjarbetare skickligt hade utnyttjat de sociala medierna för att nå ut till potentiella väljare.
Socialdemokraterna gjorde till och med journalisten och författaren Martin Gelin (som skrivit boken ”Det amerikanska löftet” om Obamas väg till Vita Huset) till ansvarig för digitala kampanjer.
– Det finns en fantastisk kraft i detta och en närhet i tilltalet som vi borde ta till oss ännu mer i Sverige. När jag använder Twitter så kommer jag i kontakt med människor som jag aldrig skulle ha mött annars, säger Sveriges it- och energiminister, Anna-Karin Hatt.
Vi träffar henne i arbetsrummet som domineras av Isaac Grünewalds ”Flickan i trädgårdssoffan” (inlånad från Moderna museet). Hon har sin bärbara Mac på skrivbordet, sin Iphone och Ipad inom greppvänligt avstånd. På soffbordet ligger några olästa pappersexemplar av gammelmedia, kanske som en installation, för att känna historiens vingslag.
I regeringen är hon, inte helt oväntat, den som mest påtagligt omfamnar den digitala tekniken.
Hon finns på Facebook, använder Twitter och Instagram och hon bloggar.
Ändå var det inte alla som tyckte att hon var ett självklart val när hon fick ansvar för it-frågorna för två år sedan.
– Det första som min äldsta dotter sa när hon fick höra det var: ”Men varför valde de just dig?”. Oavsett hur modern man känner sig som förälder så kommer ens tonåringar nog alltid att tycka att man är från stenåldern, konstaterar hon.
Anna-Karin Hatt ser bloggen som ett bra verktyg för fördjupning och den ger henne möjlighet att breda ut sig i politiska frågeställningar på ett sätt som inte går i andra medier.
– Om man ger sig ut på Facebook och Twitter måste man veta vad man gör. Det går inte att använda dem som en megafon, för då kommer det att slå tillbaka. Människor som finns här förväntar sig dialog. Inte att man som minister ska svara på vartenda inlägg eller påhopp, men dialog är grundidén och är man inte beredd på det så tycker jag att man ska låta bli att finnas där.
Hon uppskattar den ofiltrerade feedback hon får.
– Är man politiker på den här nivån har kritik ofta passerat några nivåer och förlorat vissa nyanser innan den når fram till dig. På Twitter och Facebook är formuleringarna inte inlindade och då har de ett särskilt värde, menar hon.
Att hon startade ett Twitterkonto var lite av en slump.
– Jag vaknade upp på nyårsdagen 2011 och tänkte att vilken dag kan vara bättre att starta än denna. Efter några timmar blev jag uppringd av min politiskt sakkunnige som sa att det hade blivit en stor snackis om att någon twittrade i mitt namn. Jag borde kanske ha informerat staben innan jag drog i gång, säger Anna-Karin Hatt och poängterar att hon fortfarande med jämna mellanrum får intyga att det är hon själv och ingen annan som skriver hennes tweets. Kan de nya kommunikationsformerna föra medborgare och beslutsfattare närmare varandra?
