I det stundande amerikanska presidentvalet sägs kandidaternas närvaro i sociala medier spela en stor roll. Ofta hör man liknande resonemang från svenska politiker: att Twitter är ett sätt att nå nya väljargrupper och en kanal för fördjupad demokrati och direktdialog med väljarna. Mediet anses vara ett sätt att inte få sin politik filtrerad av journalister.

I dagarna kom också undersökningen Svenskarna och internet 2012 från Punkt.SE. Den visar att bara fem procent av befolkningen över tolv år använder Twitter, varav en procent dagligen. Det är inte många väljare det.

Tio av 24 statsråd twittrar och de har alla mellan 1 000 och 17 000 följare, förutom Carl Bildt som sticker ut med sina nästan 160 000 följare. Jämför det med den senaste partiledardebatten i SVTs Agenda som sågs av 749 000 tittare. Då inser man att Twitter inte är folkligt.

Dörrknackning och gräsrotsaktivitet i valstugor kan verka omodernt, men fortfarande är mobilisering av partimedlemmar förmodligen det mest effektiva sättet att nå många väljare.

Spridningseffekten och det genomslag Twitter kan ha i pressen är förmodligen fascinerande, och det går att förstå den förtrollande känslan av att skriva ihop något på kafferasten som flera tusen personer läser.

Som en snabb kanal till makthavare, politikerkolleger och journalister är Twitter absolut oöverträffat.

Det är en presskonferens på 140 tecken som omedelbart publiceras och sprids vidare. Det är en utspelsarena där politikerna kan bygga varumärke och vara personliga.

Överskatta inte Twitter som demokratiskt verktyg.