Men nu hade de även målat en kopia av en tavla av Fernando Botero, colombianen i vars lättigenkänneliga värld alla är feta och ser ut som grisar.

Det borde de inte ha gjort. En lokaltidning skrev en story och ringde dessutom upp professor Marianne Levin, författare till standardlitteratur för juridikstudenter, som "Lärobok i immaterialrätt". Hon sa att Botero bör kräva skadestånd.

Tio miljoner tyckte hon var lagom, eftersom en tavla kan kosta så mycket. Notera att det inte gäller bedrägeri eller förfalskning här.

Folk vet att deras två tusen kronor räcker till en studentmålning. Nej, det där skadeståndet gäller "intrång i upphovsrätt".

Jag ringde och frågade hur hon kom fram till den siffran. Jo, skadestånd utgår för den ekonomiska skadan man lider och dessutom kan man lägga på ett ideellt skadestånd (alltså för att straffa).

"Och nu när de gjort en kopia är originalet värdelöst!"

"Va!?", var det enda jag fick ur mig.

"Ja, man skulle kunna argumentera för det", fortsatte hon.

Jag hade faktiskt inte hjärta att pressa professor Levin att trovärdigt argumentera för att Boteros tavla inte var värd något längre på den internationella konstmarknaden sedan en "kopia" sålts på Skånegatan.

Och hon verkade känna det. För efter litet stapplande tal om upphovsrätt kom det: "Hur som helst, lagen ger upphovsmannen ensamrätt och så är det!"

Jovisst, jag vet vad lagen säger. Men från en forskare kanske man kunde ha fått några bredare samhälleliga resonemang i stället för en pitbullmässig åklagarattack å Boteros vägnar – en man som lever på original, inte mångfaldigande.

Han har lägenhet på Park Avenue i New York, Townhouse i Paris och palats i Toscana och är god för hundratals miljoner.

Kontrasten mot den intellektuellt vitala samling jag skriver detta från är smärtsam. Jag befinner mig på en ip-kritisk konferens på Stanford University, där världsledande juridikprofessorer har samlats.

Ip i det här sammanhanget är alltså intellectual property.

Där finns professorer som inser att fildelning inte kan mötas med hårdare upphovsrättslagar och i stället diskuterar andra lösningar.

Här finns grundarna av creative commons, styrelsemedlemmar i Electronic Frontier Foundation och Free Software Foundation.

Alla talar om gpl-licenser, open source-program, nya kollaborativa sätt att arbeta på nätet, Wikipedia, p2p-tekniker - och hur stark ip kan hota framtiden.

Här finns världsberömda forskare som förutom sina akademiska artiklar skriver bästsäljande böcker som påverkar, till exempel Lawrence Lessig (Free Culture: The nature and future of creativity), James Boyle (Shamans, Software and Spleens: Law and the Construction of the Information Society), Yochai Benkler (The Wealth of Networks: How Social Production Transforms Markets and Freedom) och Siva Vaidhyanathan (Copyrights and Copywrongs: The Rise of Intellectual Property and How it Threatens Creativity).

Jo, men de var väl en liten sekt av kritiker? Nej, som professor Jessica Littman, författare till Digital Copyright, förklarade för mig:

"En överväldigande majoritet av immaterialrättsforskare i USA skulle hålla med människorna i det här rummet. De är kritiska till hur immaterialrätten har utvecklats och anser att den gått för långt. För 15 år sedan skulle en majoritet ha tyckt att immaterialrätten var ett förnuftigt och välbalanserat system. Dels har det med ökat inflytande från kritiska forskare att göra, dels med utvidgningen av immaterialrätter."

Vad skulle dessa personer ha sagt om Boterokopian? Förmodligen bland annat följande: Mona Lisa och Warhols soppburkar skulle knappast ha de prislappar de har om de inte reproducerats överallt.

Originalen blir mer värda av exponeringen.

Oscar Swartz
är nätveteran, ekonom och skribent som även bloggar på swartz.typepad.com/texplorer