Google Cultural Institute presenterar nya digitala och virtuella upplevelser på löpande band. Gå in på Carnegie Hall och kliv ner i symfoniorkesterns dike. Låt dem spela Griegs Bergakungens sal för dig i en 360 graders panoramaupplevelse. Följ med Street-View in i väldens stora och små museer. Gratis och när du vill. Klicka dig fram, till höger och vänster och betrakta de unika konstverken. Se ultraupplösta megapixelfotograferade detaljer ur Chagalls fantastiska takmålning 20 meter upp i luften i Paris operahus. Eller ta på dig Googles VR-glasögon och låt dig omslutas av slottet Versailles berömda spegelsal.

De senaste fem åren har Google Culture Institute erövrat mer och mer av den digitala kulturella världen. Kritikerna menar att de håller på att ta över och att de rent av kan komma att slå ut de fysiska museibesöken. Hittills har Googleinstitutet digitaliserat och lagt ut mer än 5 miljoner objekt från över 1000 kulturella institutioner på sin plattform. Giganter som Moma i New York och Royal Shakespeare Company i Stratford-upon-Avon men också små verksamheter drivna av ensamma entusiaster har hoppat på tåget.

Läs också: Video: Ett besök på museet med Googles Project Tango

– Vi befinner oss definitivt i en övergångsperiod. För tio år sedan var de flesta avvaktande när det gällde digitalisering. Nu ser allt fler det som en underbar möjlighet, säger James Davis, institutets programchef, när han nyligen besökte Googles färgglada Stockholmskontor.

Google Cultural Institute har sin bas i Paris och är en sammanslagning av tre individuella spår. Digitalisering av konst, historiska arkiv och fornminnen. Idag har plattformen på nätet mellan 10 och 20 miljoner besökare om året och ökningstakten är mycket hög.

En bidragande orsak till intresset är att såväl stora som små användare får tillgång till Googles teknik och globala jättepublik – och att det är gratis.

– Vi står för fotografering, inspelningar och tillhandahåller vår plattform. Vi tjänar inga pengar, gör ingen vinst och ser ingen skillnad på användarna. Alla har samma avtal och tillgång till samma redskap, säger James Davis.

Skillnaden mellan Googles och många andra webbplatser är framförallt den extremt höga upplösningen på bilderna, tillgången till en mängd olika specialverktyg och metadata. Googles berömda Street View, som man normalt förknippar med 360 graders panoramabilder utomhus, är ett av verktygen som man nu låter museer, symfoniorkestrar, teatrar och andra kulturella institutioner använda inne i sina lokaler. Precis som utomhus-Street View klickar man sig framåt, tittar upp och ner, till höger eller vänster, betrakta föremålen på avstånd eller gå väldigt nära.

För några dagar sedan lanserade Google en mycket avancerad sådan video i samarbete med Royal Museums of Fine Arts i Bryssel. Den tar tittaren djupt in i den flamländske konstnären Pieter Bruegel den äldres detaljerade och magiska värld.

En annan och kanske ännu skarpare teknik som man erbjuder är gigapixelfotografering. Enkelt uttryckt handlar det om en kamera som tar ultrahögupplösta bilder av konstverk eller tvådimensionella objekt. Effekten blir att man kan zooma in på små detaljer och upptäcka sådant som tidigare var omöjligt. Man kan se penseldragen, dukens väv, sprickor i målningen, signaturer eller vad man nu är intresserad av.

Det senaste på det spåret är att man börjat gigapixelfotografera byggnaders innertak. Nyligen släpptes ultrahögupplösta bilder på Frankrikes nationaloperas storslagna innertak som Marc Chagall målade 1963. Det är en målning 20 meter upp från golvet och som annars är svår att se nere från operasalongen.

Men det är inte bara operahusens målningar som lockar Google. Scenen är en annan plats där man försöker få in sina digitala verktyg. Samarbete pågår redan med Parisoperans balett, Royal Shakespeare Company, Carnegie Hall i New york, Berlins Filharmoniker, för att nämna några av de större.

– Med hjälp av de här teknikerna finns en fantastisk möjlighet att på en global scen och på ett nytt sätt berätta historierna om kulturinstitutionernas alla föremål och föreställningar. Det ger ny kraft till organisationerna, säger James Davis.

En av de kraftfullaste aspekterna på digitala utställningar är att de inte behöver stängas ner. Vid fysiska utställningar måste konstverken tillbaka till sina hem, ägare eller ner i källare och förråd. Dörrarna måste stängas. Om man missar en utställning så har man sannolikt missat den för alltid. På den digitala sidan kan utställningen bevaras så att den alltid finns tillgänglig. Och där kan man fortfarande gå runt i en utställningsmiljö som inte längre finns.
För mindre museer, konserthus och liknande kulturorganisationer är det ofta kostsamt på gränsen till omöjligt att själva digitalisera sina objekt, skapa appar, underhålla bra webbsidor och liknande. För dem kan en anslutning till Google Culture Institute vara en möjlighet att nå ut, även om det kan ta tid. Köerna till plattformen växer.

Läs också: Geotaggar? Nä, nu kan Google se på pixlarna var ett foto är taget

– Vi är extremt intresserade av hjälpa små museer och få ut deras samlingar, särskilt det som ligger dolt i deras källare. Ett typiskt museum kanske har 8 till 10 procent av sina samlingar tillgängliga för besökarna. Men online kan man visa upp allt, säger James Davis.

För att hålla tempot och hänga kvar i utvecklingens framkant har Google Cultural Institute dragit igång en experimentverksamhet som de kallar The Lab. Där försöker konstnärer och tekniskt skolad personal tillsammans hitta nya vägar till framtidens digitala kultur. Det var bland annat här man skapade de enkla VR-glasögonen Google Cardboard, som de just nu experimenterar med för att framöver kunna leverera mer intensiva utställnings och musikupplevelser.

Labbet testar också nya algoritmer och kategoriseringar för att kunna underlätta navigeringen bland plattformens alla miljontals objekt, som hela tiden blir fler och fler. En väg de testar är att söka på färg istället för objekts-, plats- eller konstnärsnamn. Väljer man till exempel färgen blå hamnar man kanske framför en blå Picassomålning på The Art Institute of Chicago, eller kanske en blå plastfisk av Lee Yongbaek på Korean Art Museum eller varför inte en blå miniatyrkakelugn på Nationalmuseum i Stockholm.

– Det är ett nytt och spännande sätt att se på kulturella objekt. Utan att tänka på det har man genom färgvalet brutit sina invanda sökmönster och kanske hittat fram till konstverk, museum eller plats som man inte kände till, säger James Davis.

Det kan låta som att Googles digitala kultursatsning går på räls och utan hinder men det förekommer också en del gnissel och kritik mot deras kraftiga positionering. Den viktigaste invändningen handlar om att Googles verksamhet så småningom skulle kunna bli så dominerande att den slår ut och ersätter de fysiska museerna. James Davis håller naturligtvis inte med.

– Den primära upplevelsen är alltid fysisk. Att stå framför ett mästerverk vare sig det är en byggnad, musikverk eller en målning är en upplevelse som inte går att återskapa genom digitala upplevelser. Onlineupplevelsen är ett komplement till de fysiska besöken, som en bro som kan få nya människor att hitta till museets entréport och tvärtom.

En annan kritik som bland andra har förts fram av konstnärsduon João Enxuto och Erica Love. I deras projekt ”Anonymous Paintings” visar de att Google av olika upphovsrättsliga skäl emellanåt ”suddar” konstföremål precis som man suddar nummerskyltar och ansikten i Street View. De gjorde skärmdumpar av de suddade konstverken och ställde ut dem i en egen utställning.

James Davis håller med om att upphovsrättsfrågorna emellanåt kan vara kniviga men att det inte beror på Google eftersom de inte kräver några rättigheter. De finns hela tiden kvar hos användaren. Men skulle någon trots det vara missnöjd så är det bara att hoppa av tåget.

– Vi har en delete-knapp. Våra partners har all rätt att ta bort enstaka objekt eller hela utställningar, och det är helt okej för oss. I sådant fall hanterar vi det globalt på mindre än 24 timmar. Men vad jag vet har ingen gjort det hittills, säger James Davis.