Tänk om någon kunde känna av vad jag tänker, kunde se in i min hjärna och förstå precis vad som rör sig där. Det är både en önskedröm och en skräckvision, allt från Galadriels vänliga tankemeddelanden i Sagan om ringen-filmerna till de obehagliga Psi Corps i tv-serien Babylon 5.

Numera finns det en lång rad experiment för att läsa ut information direkt från hjärnan, så om inte annat börjar det klarna vad som kanske kan gå att göra och inte.

Den enklaste varianten finns till försäljning, till exempel i form av en liten drönare som kan styras med tankekraft, eller en leksak med en boll i ett rör som kan lyftas utan att röra vid den. Sådana prylar fungerar genom att ha en hätta eller ett band på huvudet som kan läsa av elektrisk aktivitet inuti hjärnan, som sen översätts till styrsignaler.

Läs också: Glöm självkörande bilar – här är en bil som styrs med tankekraft

Det som går att få ut med en sådan, är en sorts grova mönster som anger var i huvudet saker händer. Men det är ett väldigt oskarpt sätt att mäta vad som pågår bland enorma mängder neuroner som skickar signaler till varandra. Den metoden är inte ens i närheten av att försöka hitta något som vi normalt skulle kalla en tanke.

För att få mer detaljerad information om var i hjärnan aktivitet pågår används magnetkamera, som är ett väldigt stort och otympligt instrument som den undersökta personen måste ligga helt stilla i.

De kartor över hjärnaktivitet som forskare kan få på det sättet kan faktiskt användas för att återskapa bilder som en försöksperson tittar på (fast resultatet är ganska diffust) eller skilja på om personen tänker på en katt eller en sko. Men försöken visar också på att forskningen är långt från att förstå de fundamentala processerna för hur tänkandet fungerar. Hjärnan är enormt komplex, och varje persons hjärna har sina individuella olikheter.

När det gäller till exempel att styra proteser, då blir det till att öppna skallen och plantera in elektroder i hjärnan. Mats Nilsson, som är forskare i medicinsk teknik på KTH, förklarar att det inte är fråga om egentlig tankeläsning så mycket som att detektera att patientens hjärna gör något som kan upprepas med vilje.

– Vi letar efter någon specifik hjärnaktivitet, som kan användas till exempel till att styra en robotarm. Att stänga handen behöver inte styras av tanken på att stänga en hand, det kan lika gärna vara att tänka på att räkna tre gånger tre, säger Mats Nilsson.

Generellt brukar det ändå vara bra att sätta elektroderna i en del av hjärnan som förknippas med motorik, som aktiveras när man rör sig, enligt Mats Nilsson. Det krävs också träning innan det fungerar, och dessutom specifik signalbehandling som tyvärr ger en liten fördröjning innan robotarmen reagerar.

Men det är häftigt att se en förlamad person kunna dricka kaffe med hjälp av en mekanisk arm.

Att sätta elektroder i hjärnan har förstås också sina problem. Det finns alltid en infektionsrisk kring utgången där signalerna läses ut, och så kan det blir ärrbildning kring elektroderna. Så på människor får elektroder aldrig sitta för länge i hjärnan.

Om det gick att plantera in små elektroder som inte skadar hjärnan, och som kan kommunicera trådlöst med kontrollerande maskineri utanför, då skulle det gå att göra mer. Det är många om, men sammantaget är det tillräckligt intressant för att det ska finnas forskning på gång, bland annat hos amerikanska militären.

Läs också: Trådlös teknik låter apor styra rullstolar med tankekraft

Och visst kittlar tanken på möjligheter till direkta gränssnitt mellan hjärna och dator, eller mellan hjärna och hjärna (som i ett uppmärksammat råttförsök). En som har använt sig av skönlitteraturens frihet att spekulera, men förankrat i verklig forskning om detta, är författaren Linda Nagata. Hon har skrivit en serie technothrillers, The Red, där yrkessoldater bär en sorts mössor som kan läsa av och signalera till en stor mängd minatyrelektroder som är inopererade i huvudet.

– Det här fiktiva systemet hanterar hjärnans tillstånd för att bättre klara av trötthet till exempel, eller att motverka posttraumatiskt stressynddrom, berättar Linda Nagata. Systemet kan också klara en form av teknologisk tankeläsning så att en soldat kan kommunicera eller kontrollera utrustning under fullständig tystnad om det behövs.

I romanens form visar Linda Nagata både fördelarna och riskerna med att ha tillgång till sådan teknik. Och även i verkligheten engagerar sig etiker i frågorna om vad som är rimligt att göra med människors hjärnor.

Det är i alla fall värt att notera att det även de långt dragna spekulationerna är ganska långt från någon fullständig telepatisk inblick i en annan människas hjärna. Det tycks väldigt långt från att kunna bli något praktiskt användbart av Elon Musks spekulationer om neural lace som skulle kunna injiceras i blodet och vecklas ut i hjärnan. Och någon teknologisk version av Star Treks mind meld finns inte på kartan.